Carolinas lägenhet är välstädad och det är bara hon och jag där. Ändå märks små, små spår av hennes två barn. Ett trähalsband med fjärilar i olika färger ligger på fönsterbrädan. En halvfärdig teckning i tusch på soffbordet.

– Det är klart att det är en annan sak att välja bort ett barn när man redan har två sedan innan. Det blir liksom fulare att inte palla när man vet hur fint det kan bli, säger Carolina.

”Tänkte: Jag dör”

Det är snart tre år sedan hon fick veta att hon var gravid för tredje gången, och den gången kändes allt helt fel.

– Jag ringde min kille och storgrät. Mina barn var fortfarande så små och väldigt mammiga. Det kändes som att jag alltid hade ett barn i famnen och hade det andra i handen. Tanken på ett till var inte bara ”jag är inte redo” utan snarare ”jag dör”.

Men så kände inte pappan till hennes barn. Han låter bestämd när jag ringer honom för att prata om det där barnet som aldrig blev.

– Jag sa till henne att jag respekterar hennes beslut men att jag ville behålla det.

Oenighet skapar extra press

Mark berättar hur han desperat försökte hitta lösningar för att Carolina skulle kunna tänka sig att behålla barnet. Han erbjöd sig att gå ner i tid på jobbet, ta större delen av ansvaret för barnet. Men när han gjorde allt för att få henne att ändra sig så ökade han också pressen på henne i en redan ansträngd situation.

– Jag gjorde det jobbigare för henne, det fattade jag. Samtidigt kände jag att lägga lite extra skuld på henne i beslutet kanske var bättre än allt skulle bli förstört.

Carolina stod på sig och aborten blev av. Känslan när hon svalde det första pillret för att sätta igång aborten beskriver hon som ”en enorm lättnad”. Men för Mark var känslan den motsatta.

– Jag minns att jag sa till henne att det kändes som att vi hade förlorat. Fram till dess tyckte jag att vi hade tagit oss över sådant som var svårt, men det här kändes som en total förlust.

Förhållandet sprack efter aborten

Efter aborten gick det snabbt utför med förhållandet. Ingen av dem vill ”skylla på aborten” för att det tog slut, men båda säger att den helt säkert skyndade på resan dit.

– Jag tänkte alltid på det som att jag valde bort ett barn. Men jag tror att han såg det som att jag valde bort just hans barn, säger Carolina och ler lite sorgset där vi sitter i hennes soffa. Hon har tänkt mycket på det här.

Mark instämmer i att han kände sig avvisad och exkluderad.

– Jag tog det personligt. Det kändes som att hon valde bort mig på något sätt. Som man känner du dig så utestängd från hela barngrejen, inte bara när det gäller aborter utan annat också.

”Problem att män känner sig utestängda”

Att par inte är överens om en abort är ganska vanligt. Det säger Pia Karlsson, barnmorska på en abortmottagning i Nacka, söder om Stockholm.

Flera gånger varje vecka träffar hon par som tycker olika.

– Jag understryker alltid att det är kvinnan som sitter på alla mandat, men samtidigt är det klart att det kan kännas som ett dilemma för mannen att inte ha rätt att välja i en fråga som påverkar honom så mycket.

Vården borde försöka inkludera männen mer. Det tycker Roxana Aguilar, som är abortansvarig barnmorska på kvinnokliniken vid Skånes universitetssjukhus.

– Det är ett problem att vissa män känner sig utestängda. Från sjukvårdens håll måste man försöka få in männen, kanske borde vi ha mansmottagningar precis som vi har kvinnomottagningar.

Hur ska man som par tänka om man är oense?

– Ja, det är the million dollar question. Sätt upp för och nackdelar och fundera vad det lutar mest mot. Jag brukar säga: Oavsett vilket beslutet blir så bär du det med dig resten av livet, så tänk efter vilket beslut som kommer att vara lättast att bära på.

”Hade gärna haft tre barn”

Hemma i soffan hos Carolina blir det tyst en stund när jag frågar hur det har varit att bära på hennes beslut.

– Jag hade gärna haft tre barn i dag. Men det är ju lätt att säga nu när jag mår bra och mina barn är större. Med tanke på hur jag mådde då så ångrar jag mig inte.