För tio år sedan förlorade de i princip allt som var värt att leva för. Nu, tio år efter tsunamin, berättar familjen hur det var möjligt att leva vidare. På bilden sitter, från vänster till höger: Boel Andersson, Brita von Polgar, Svea von Polgar Bivrin, Arne Bivrin och Julia Bivrin. Deras kamp för att överleva och fortleva skildras ingående i Folke Rydéns gripande SVT dokumentär i två delar som sänds under trettondagshelgen. Foto: Erik Norberg

De fann kärleken efter tsunamin

Publicerad

I slutet av 2005 skickade Arne Bivrin ett mejl till Brita von Polgar. Han skrev att de var några stycken som ville umgås med andra som också varit med om tsunamin.
Arne och Brita fann kärleken i varandra och i februari fyller deras gemensamma dotter, Svea, åtta.
– Hon har betytt oerhört mycket för oss, för alla som känner oss. För min exmans familj och för mina föräldrar som förlorade sina barnbarn, säger Brita von Polgar.

Jag träffar Arne och hans dotter Julia hemma hos dem i Huddinge. På övervåningen leker Brita med Svea. Som vilken familj som helst håller de på att planera inför julen och de ska, som så många andra, resa till värmen i Thailand. Men den här resan blir lite speciell.

På annandagen är det tio år sedan tsunamin drog in över Thailand och dödade 543 svenskar.

Tillsammans förlorade Arne, Julia och Brita fem personer som de älskade och delade sin vardag med. På väggen i köket i Huddinge sitter bilder på dem som aldrig kom hem.

Arne och Julia förlorade halva sin familj. Annika och Hanna, som skulle fylla sex. En fru och en dotter. En mamma och en lillasyster.

Brita blev ensam kvar. Hennes man Imre och deras två små flickor, tioåriga Moa och åttaåriga Clara, överlevde inte tsunamin.

– Ibland har jag svårt att komma ihåg hur barnen ser ut. Jag är tvungen att hålla det borta för att inte bryta ihop, säger Brita.

Märkte att något var fel

När de i dag berättar om vad som hände är deras minnen tydliga men samtidigt lite oklara.

Arne och Julia är inte helt säkra på vad det var som fick dem att reagera – men säger att de plötsligt märkte att något var fel.

Marken skakade, de minns att det mullrade och att de började se vatten på marken.

– Det var som bubblande lera. Jag vet att jag undrade ”är det ormar eller vad är det”, säger Julia.

Sedan gick det fort.

– Vågen kom till stranden, till hotellet. Det såg inte ut att gå så fort, sen plötsligt: jävlar! Först var det bara lite vatten, sen så, jädrar, det var som att man vände på havet, säger Arne.

Allt hände på bara tio tjugo sekunder. Sen nådde vattnet upp till handtaget på glasdörren vid rummet på andra våningen.

Det var som att vattnet stod och kokade. Arne och Julia trodde att de var med om en jordbävning så de ställde sig i en dörröppning.

– Jag såg min magväska med pass, pengar och min kamera. Jag skulle sträcka mig efter den men då skrek Annika ”nej!” och då backade jag.

Det var sista gången Arne såg sin fru i livet.

– Sen smällde glasdörrarna och jag drogs rätt ut. Dörren öppnades egentligen inåt men den drogs utåt ändå. Jag hann inte ens se att rummet fylldes med vatten, jag bara åkte ut direkt. Det var en otrolig kraft, säger Arne.

– Jag var också vid dörren. Jag höll mamma i min vänsterhand, vi trycktes in i en garderob innan vi drogs ut, säger Julia.

Svårt att minnas

Hon var bara nio och ett halvt år gammal då och minns inte riktigt vad som hände.

– Jag sögs ut ur rummet. Jag kommer ihåg att jag höll i min tandborste och tänkte att den här ska jag hålla i hela tiden. Det första som hände var att jag tappade den och att mina byxor spolades av.

Julia kommer upp över ytan och försöker simma bort till något som ser ut som ett bord men då dras hon ner under vattnet igen.

– Sen vaknade jag upp vid en massa bråte och vattnet var på väg att rinna undan. Jag måste ha svimmat av i vattnet. Jag kände mig så himla trött. Jag kände att, gud vad jag behöver sova. Jag var så otroligt utmattad. Jag tog tag i en gren och somnade. Jag har ingen aning om hur länge, säger Julia.

”Nu kommer det vatten!”

Britas historia liknar den som Arne och Julia var med om. Hon var på semester i Khao Lak tillsammans med sin familj och några vänner. På morgonen den 26 december åt de frukost i restaurangen nere vid stranden. Sen gick Brita och hennes man Imre tillbaka till sin bungalow för att hämta badkläderna. Barnen stannade vid restaurangen för att leka.

När Brita och Imre var på sitt rum märkte de att det var någonting som inte stämde.

– Imre skrek: ”Nu kommer det vatten!” Han sprang ut på trappen och jag sprang efter. Då kom vågen och bara spolade bort honom, säger Brita.

På något sätt lyckades hon få tag på ett handtag till en el-lucka. Brita minns inte i detalj men berättar att luckan gick upp och att hon med hjälp av det stigande vattnet kunde klättra upp längs med husväggen.

Till slut stod hon i ett badrumsfönster på övervåningen och höll sig fast i hustaket. När vattnet nådde henne till halsen började det dra sig tillbaka.

– Det gick så otroligt fort, på bara några sekunder. Det var svårt att förstå vad som hade hänt. Den enda jag såg som hade klarat sig var en man som satt uppe i ett träd med ett barn, säger Brita.

Handlade om att överleva

Samtidigt låg Arne och flöt i havet.

– Jag kommer ihåg att jag spolades ut. Mina badbyxor åkte av, jag blundade för att jag hade linser och simmade mot vad jag trodde var uppåt. Så tänkte jag, jaha, är det såhär jag ska dö. I en naturkatastrof, säger han.

– Men jag flöt med och kom upp till ytan. Jag hann ropa efter Julia. Sen tittade jag mig omkring. Jag har beskrivit det som att jag var i en översvämmad Amazonasflod.

Arne såg bara vegetation, uppe vid trädtopparna. Han såg inga hus, inga människor. Ingenting.

– Jag ropade på Julia två gånger tror jag, sen tänkte jag att okej, nu handlar det om att överleva.

Arne hittade en wakeboard som han använde för att flyta på. Sen hamnade han ute i havet. Han visste inte var han var, mer än att han var i Thailand.

Arne flöt i vattnet i ett par timmar. Det kom nya vågor men de var inte särskilt stora.

– Jag hamnade i en bukt där det var kokosnötter, kylskåp, trädgårdsmöbler, solstolar och tv-apparater. Allt som hade funnits på land. Sen såg jag någon enstaka människa i vattnet. Jag kommer ihåg en kvinna som var död. Hon flöt med ansiktet, armar och ben neråt.

Arne säger att han hade fokus på att överleva. Men att han naturligtvis hann tänka på familjen. Han var säker på att ingen av dem hade klarat sig.

– Det var en bisarr tanke men innan vi åkte ner hade jag läst att det blivit populärt med bilder på gravstenar. Då hade jag en bild som jag kom att tänka på, att den skulle bli bra på Julias och Hannas gravsten.

Julia: Vilken är det? 

– Den där ni ligger och sover upp i soffan, det hade varit en jättefin bild. Men jag är glad att jag inte behövde det.

Fruktade en ny våg

Till slut lyckades Arne ta sig in till land. Från vattnet hade han sett ett hotell som såg relativt oskadat ut. Han jade inga kläder utan bara ett plastskynke och två olika flipflops som han hade hittat. På vägen till hotellet går han förbi tre fyra människor som ligger döda, när han väl är framme bryter han själv ihop. Han berättar att det var då han förstod:

”Jag har förlorat min familj, jag har förlorat min familj.”

När Julia vaknade upp mitt bland allt bråte trodde även hon att hon var ensam kvar.

– Jag minns att jag försökte ropa på pappa, mamma och Hanna. Men jag trodde rätt snabbt att det bara var jag som hade klarat mig, säger hon.

Julia tog sig bort från bråtet och träffade en annan flicka hon lekt med tidigare på hotellet. Den flickan hade också klarat sig.

– Hon hade en massa pinnar, kvistar och annat i håret. Jag såg likadan ut. Det första hon sa till mig var ”vi borde nog tvätta håret”, berättar Julia.

Sen ansluter ytterligare några människor och tillsammans går de in mot land. Senare får de skjuts till ett sjukhus där Julia fick dela rum med en norsk kvinna och hennes son.

De som hade klarat sig fruktade till en början att det skulle komma en ny våg.

– Det var till en början en panikartad rädsla. Människor försökte ta sig upp på taken på de byggnader som stod kvar, säger Brita.

Hon hade överlevt men visste inte var hennes barn var.

– Jag tänkte rationellt, barnen kan inte ha klarat sig. Och jag var rätt övertygad om att det inte gått bra för min man.

Brita säger att hon minns det som att hon var styrd av instinkt. Att hon bara ville bort från det fruktansvärda och skräckinjagande.

– Det var obegripligt. Som någon slags urkraft. Men jag vet att jag skrek och bönade till gud att barnen skulle ha klarat sig.

Var livrädda

Första natten efter tsunamin var Brita tillsammans med ett femtiotal personer som delade på fyra sovrum. De var livrädda att det skulle komma nya vågor, så de stod på pass och vaktade. Brita säger att det var en misär men att det ändå fanns en tröst i att inte vara själv i eländet.

– Vi försökte hjälpa varandra. Vi var inte hysteriska utan fokuserade på att samarbeta. Sen kom en känsla av att vi kommer nog att klara oss.

Brita träffade några vänner hon kände sedan tidigare och höll ihop med dem hela vägen hem till Sverige.

– De övertygade mig om att jag inte kunde göra någonting på plats, att jag skulle må mycket bättre hemma. Men när man kom hem så var man så chockad av händelsen, dödsångesten, katastrofen och uppståndelsen. Det var svårt att ta in, säger hon.

Även Arne berättar att den första natten på sjukhus var vedervärdig.

Han låg med en handduk på ett kallt klinkergolv och huttrade. Han kände att livet var på väg att lämna honom.

– Jag var kvar på det lilla sjukhuset och var helt övertygad om att jag var ensam kvar. Jag tyckte väl inte att livet var toppen direkt, säger han.

Dagen efter fick Arne låna en telefon och lyckades ringa till Sverige.

– Då ringde jag till svärmor som sa: ”Tack gode gud att ni har klarat er.”

– Nej, jag tror att det bara är jag som har klarat mig, svarade Arne.

Då förklarade Arnes svärmor att en man tidigare ringt hem till Arnes pappa och berättat att Julia var okej.

Att hon låg på sjukhus men inte var allvarligt skadad.

– Då var det som att livet återvände. Det var en otroligt starkt upplevelse. Definitivt den starkaste upplevelse jag har varit med om. Det förändrade hela situationen, det var som att få livets mening tillbaka, säger Arne.

– De fick tag på farfar på något sätt. Jag fattar inte hur de lyckades med det. Det var någon som hade berättat för farfar att jag mådde bra och att jag låg på sjukhus, säger Julia.

När Julia berättar nu, nästan tio år efter de fruktansvärda dagarna, säger hon att hon inte riktigt minns vad hon kände.

När man bara är nio år och det har gått så lång tid sedan det hände, är det svårt att veta vad som är ens egen historia och vad man har fått berättat för sig.

Ville lämna kaoset

Men hon vet att hon undrade, att hon var ensam kvar och undrade vem som skulle ta hand om henne, var hon skulle bo. Till slut kom en svensk läkare och en annan man som var på samma sjukhus som Julia med sina familjer. De hjälpte henne.

– Jag fick låtsas vara ett av deras barn för att få följa med bussen till flygplatsen, säger Julia.

Samtidigt hade Arne ordnat så att han kom till flygplatsen. Han hade hittat två svenska pojkar i tioårsåldern och bestämt sig för att hjälpa dem hem.

– De blev mina skyddslingar. Det blev min papparoll, säger han.

Arne ville bara åka hem och lämna kaoset bakom sig. Han visste inte var Julia befann sig men att hon var omhändertagen.

– Jag insåg att jag aldrig skulle hitta henne. Jag hade inget pass, inga pengar, visste inte var jag var och kunde inte språket. Ingenting var på min sida, säger han.

På flygplatsen var det kaotiskt.

Allt Arne hade var en genomskinlig plastpåse med ett par röntgenplåtar och några tabletter. Det var allt hans bagage förutom flipflopsen, ett par hawaiishorts och en v-ringad tenniströja som han hade på sig.

– Det var fokus på att komma hem. Jag hade lovat killarna att vi skulle hem. Sen var det en massa byråkratiskt krångel, vi skulle ta bilder, fylla i blanketter. Det är då jag hör hur någon skriker; ”PAPPA!”

Arne förstår genast vem det är och han kastar sig över några bänkar för att ta sig dit ljudet kommer ifrån.

– Jag hade ingen aning, jag trodde att jag var helt ensam. Precis när vi skulle gå för att gå ombord vårat plan såg jag pappa bakom en disk och bara skrek, pappa, pappa! Hon som körde rullstolen fyllde i: Pappa, pappa!

– Jag såg Julia sitta i en rullstol. Som jag minns det kramas vi och Julia säger; ”pappa, pappa, jag trodde inte att du hade klarat dig”.

Sen frågade Julia om sin mamma och Hanna. Arne sa vad han trodde, att ingen av dem klarat sig. Då säger Julia: ”Pappa, det gör lite ont, du kramar lite hårt.”

Arne berättar att han såg vad som hände med Julia. Hur två döda ögon förvandlades till två ögon med liv i. Att de skulle åka hem, att det var lugnt.

– Jag kommer ihåg det. Du hoppar över disken och så får vi träffas. Det var verkligen en vändning, säger Julia.

Tsunamin känns långt borta

För både Arne och Julia känns det lite overkligt att tänka på, och prata om tsunamin i dag. Katastrofen känns långt borta.

– Man får nästan påminna sig själv om att det här har faktiskt hänt en själv. Att det inte är en historia som man läst i en bok eller så. Så känner jag i alla fall, säger Julia.

Den 18 mars 2005 fick de reda på att Annika inte klarat sig. Det tog längre tid innan de fick veta vad som hänt Hanna. Den 10 januari var de och hämtade DNA från hennes rum i huset i Huddinge, den 2 juni identifierades hon och då fick de ett definitivt besked.

– I och med att tiden gick, fanns det ett litet, litet hopp att hon klarat sig. Hoppet är ju det sista som överger en men det kändes ändå ganska osannolikt, säger Arne.

Brita tvingades också vänta länge innan hon fick något besked om vad som hänt hennes familj. I april fick hon beskedet att hennes man inte klarat sig, barnen dödsbesked kom först under sommaren.

– Förlusten av tre personer, det går inte att förklara, säger hon.

Brita berättar att hon försöker att inte tänka för mycket på vad som hände under de där juldagarna för tio år sedan.

– Barnen skulle vara arton och tjugo i dag. På väg ut i livet, på väg att bli vuxna. Det är oerhört smärtsamt att tänka på det i dag. Framförallt om man träffar barnens kompisar, barn som man såg för nio, tio år sedan som är arton i dag. Då blir tomrummet så tydligt, säger hon.

För att hantera sorgen gick Brita med i en stödgrupp för folk som förlorat anhöriga i tsunamin. Det blev en hjälp och gav henne styrka.

Även för Arne och Julia blev det en gigantisk omställning att vara hemma i Sverige igen. Men de hade som mål att livet så snabbt som möjligt skulle bli som vanligt igen. Med skolan, med jobbet och med Julias handboll.

Fann kärleken

I november 2005 åkte de ner till Thailand igen för en minnesceremoni. Innan de åkte till Thailand skickade Arne Bivrin ett mejl till Brita von Polgar. Han skrev att de var några stycken som drabbats av flodvågskatastrofen som tänkte träffas.

– Han undrade om jag ville umgås med lite folk som varit med om tsunamin. Och jag tänkte att visst, det kan jag väl göra, säger Brita.

Det ena ledde till det andra, Arne och Brita började umgås och fann kärleken i varandra. Ungefär ett år efter den fruktansvärda katastrofen märkte Brita hur det i hennes stödgrupp fanns flera par som hade börjat prata om nya barn, eller redan var gravida. Då såg Brita möjligheten till en ny familj.

– Jag var runt 40 och kände att jag ville försöka bli mamma en gång till, så jag föreslog det för Arne.

I februari 2007 fick de dottern Svea tillsammans. Snart ska hon fylla åtta – och hon har betytt oerhört mycket, inte bara för Arne, Brita och Julia utan även för deras vänner.

– Hon är otroligt värdefull för alla oss, och för alla som känner oss. Min exmans familj, hans mamma, mina föräldrar som förlorade sina barnbarn, säger Brita, vars bästa vänninna, Boel Andersson, förlorade hela sin familj i tsunamin.

– Nu hjälper hon till hemma hos oss, sover här ibland och hämtar i skolan. Boel har blivit som en extramamma för Svea.

Brita säger att hon känner en stor tacksamhet för livet och för människorna i sin närhet.

– Jag uppskattar människor, mina vänner och min familj. Jag har kommit många enormt nära, säger hon.

Är med i dokumentär

Inför tioårsdagen av tsunamin har Arne, Brita och Julia varit med i en dokumentär, Överlevarna – det tionde året av Folke Rydén, som handlar om flodvågskatastrofen och skildrar hela familjens kamp för att överleva och fortleva.

De säger alla tre att det är skönt att få berätta om vad som hände. Att få berätta att det går att komma vidare.

– Det är ändå så konstigt. Man tänker att det där skulle jag aldrig klara av, att förlora ett barn eller så, men vad har man för alternativ, säger Arne.

Enligt honom är instinkten att överleva så stark för de allra flesta att man klarar av att hitta ett nytt liv.

– Det kan ta två dagar, det kan ta ett år eller fem år, och det kanske inte är det liv man ville ha men ändå det som blev, säger han.

Överlevarna – det tionde året

Visa

Svensk dokumentär i två delar från 2014 av Folke Rydén.
Fyra svenska familjer, sammanlagt 19 personer, firade jul på paradisstranden i Khao Lak 2004.

Klockan 10.45 på annandagen var endast tre vuxna och två barn kvar i livet.

Efter tsunamin: hur var det möjligt att leva vidare – när allt som var värt att leva för var borta? Det överraskande svaret får vi tio år senare – i en berättelse om djup vänskap, kärlek och det goda i livet.

Här kan du se en trailer för dokumentären.

Sändningstider:
Del 1  SVT1 kl 21.00 den  5 januari  – Det gamla och det nya livet
Del 2  SVT1 kl 21.00 den  7 januari  – Tillbaka till Khao Lak

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Tio år efter flodvågskatastrofen

Mer i ämnet