Jag tog en bild och twittrade.

Guns n' Roses.

Kärlek och hat, så nära varandra. 

Utöya var mitt första terrordåd. Det skulle inte bli mitt sista. De första trevande sörjande som vill visa empati och som kommer till en plats med rosor i handen och ett ljus. 

Jag har sett dem i Boston efter en bomb under maraton. I Newtown, där 20 barn dödades av en sjuk man. 

Jag har sett högen växa, blomberget bli större, i Frankrike och i Bryssel. Och utanför en rättsal i Oslo där en gärningsman långt senare fick stå till svars för sina handlingar. 

Nu ser jag – på avstånd – blomsterhögen växa i Sverige. 

Jag ser människor krama poliser och minns hur de stod i rad för att skaka hand med militär och polis i Boston, fem dagar efter bomben när Dzokhar Tsarnaev slutligen var gripen. 

”We're in this together”, sa polisen om och om igen till människorna som kom fram. 

Sverige är inte unikt. Inte nu.

Men vi kan bli.

Attack. Panik. Rädsla. 

Sedan blommor, ljus, sammanhållning. 

Det är vackert.

Det är viktigt.

För stunden. För sorgen.

Och det är inte unikt för oss.

Men det är vad som händer sedan som spelar roll. 

När blommorna vissnat, Åhléns öppnat på nytt, vardagen gör sig påmind och man inte längre per automatik fylls av kärlek när man ser en polis. 

När du möter en person som inte ser ut som du i tunnelbanan, när en kvinna i slöja tittar på grönsaker bredvid dig i affären, när du är chef och en som heter Muhammed och en som heter Magnus söker samma jobb.

Det är då vi gör ett val vilka vi är. 

Kronprinsessan sa att vi går vidare ”tillsammans”, och jag hoppas att hon har rätt.

Det skulle göra Sverige unikt.