De senaste dagarna har spekulationerna avlöst varandra om hur en ny regering kan komma att se ut. Inte har det blivit enklare av att flera partiledare valt att ägna sig åt fromma förhoppningar snarare än att utgå från mandatfördelning och realistiska alternativ.
Alliansens mantra att bilda en alliansregering är inget annat än fria fantasier, så länge Alliansen avvisar allt stöd från Sverigedemokraterna. Att Socialdemokraterna skulle stödja en alliansregering är helt uteslutet. Det måste även moderatledaren Ulf Kristersson inse om han ska ta sig ur det här med hedern i behåll.
Björklund har gläntat på S-dörren
Beskeden från Centerpartiets Annie Lööf är samtidigt helt oförenliga. Hon kan varken tänka sig samarbete med Socialdemokraterna eller stöd av Sverigedemokraterna. Men det måste hon. Det handlar om antingen eller och ju förr hon kan komma till den insikten, desto större är möjligheterna att bilda en fungerande regering och undvika en allvarlig politisk kris i Sverige.
Liberalernas Jan Björklund har redan gläntat på dörren till Socialdemokraterna även om han givetvis fortfarande säger att en alliansregering är huvudalternativet.
Problemet för statsminister Stefan Löfven är att Liberalerna inte räcker som regeringsunderlag. Löfven måste också ha Centerpartiet för att klara sig i riksdagen. Och ska han vara på den säkra sidan behövs även Miljöpartiet.
Hänger på C och L
För Moderatledaren vore en sådan lösning en katastrof. Moderaterna skulle för överskådlig tid vara förpassade till den politiska läktaren.
För Ulf Kristersson är det därför livsviktigt att upprätthålla Alliansen som politiskt block. Kliver Centerpartiet och Liberalerna över blockgränsen kan Kristersson glömma alla tankar på statsministerposten. Det här är förstås också en av de viktigaste förklaringarna till att Socialdemokraterna är så heta på att bryta upp blockpolitiken. Det skulle innebära att partiet säkrade den politiska makten för överskådlig tid, samtidigt som oppositionen slogs i spillror.
Trots detta har Ulf Kristersson avvisat alla idéer om samröre med Sverigedemokraterna. Visst, de politiska skillnaderna är stora, men mycket handlar också om eftergifter till Alliansens. Kristerssons uppdrag som partiledare är nämligen glasklart: Att föra sitt parti tillbaka till regeringsmakten med alla till buds stående medel.
Lyckas inte Kristersson få Annie Lööf och Jan Björklund att acceptera Sverigedemokraternas stöd för en alliansregering lär han istället försöka gå fram med en minoritetsregering tillsammans med Kristdemokraterna. En sådan regering skulle kunna få Sverigedemokraternas välsignelse, åtminstone om vi utgår från SD-ledaren Jimmie Åkessons uttalanden under valrörelsen.
Kanske skulle en sådan regering också accepteras av Liberalerna och Centerpartiet, som i det läget skulle kunna hävda att de i alla fall inte sitter i den regering som SD stödjer.
Priset kan bli högt
I så fall kan Kristersson få den statsministerpost han så hett eftertraktar. Men priset kan bli högt. Sverigedemokraterna lär kräva bra betalt för sitt stöd, och om Kristersson inte kan uppfylla Åkessons önskemål lär hans dagar som statsminister vara räknade. Åkesson har ju inte gjort någon hemlighet av att han kommer att ställa hårda krav på den regering han tänker stödja.
Den stora koalitionen då, hur sannolik är den i Sverige? Ganska osannolik faktiskt trots att den skulle erbjuda ett stabilt regeringsunderlag. Socialdemokraterna och Moderaterna har varit varandras politiska fiender sedan urminnes tider och det finns endast begränsat stöd i de båda partierna för en gemensam regering. För stunden kan alltså detta alternativ avskrivas. Men om det politiska läget förvärras och hösten övergår i en utdragen politisk kris kan också de båda traditionella maktpartierna tvingas ompröva sin fiendskap.
Valet i söndags har fört in Sverige på en väg som kan vara farlig för den politiska stabiliteten i landet. Dödläget i riksdagen kan eskalera till en utdragen parlamentarisk kris om partierna misslyckas med att komma överens i regeringsfrågan.
Kompromisser och konsensus en viktig del
De många låsningarna gör inte saken enklare att hantera. Kraven är stora på politikerna att visa samarbetsförmåga och kompromissvilja när den första talmansrundan inleds. Misslyckas partierna att komma överens här kan regeringsbildningsprocessen bli både lång och äventyrlig. Skulle riksdagen dessutom börja att rösta ner de statsministerförslag talmannen lägger fram är risken stor att det hela utvecklas till en ond spiral där till slut inget annat än extra val återstår.
Å andra sidan finns flera exempel i den svenska nutidshistorien som talar för att det politiska systemet även denna gång kan anpassa sig till en ny verklighet. Förmågan att ta ansvar i en svår tid och att träffa för landet viktiga överenskommelser har genom åren manifesterats ibland annat krisuppgörelser, pensionsbeslut och försvarspolitiska åtaganden.
Kompromisser och konsensus har länge varit en viktig del av den svenska parlamentariska demokratin. Trots en allt hårdare polarisering i den offentliga debatten de senaste åren lever detta arv vidare i de många blocköverskridande uppgörelser som har träffats den senaste mandatperioden. Om denna anda kan överföras till de kommande regeringsöverläggningarna är det kanske inte ett oöverstigligt hinder att kunna enas om en ny regering.