Enligt Daniel Norlander, tillförordnad huvudsekreterare vid Sveriges samordnare mot våldsbejakande terrorism, är det mycket svårare att upptäcka personer som är på väg att radikaliseras på egen hand än personer som är i kontakt med terrornätverk.
– Många ungdomar som dras till IS eller Nordiska motståndsrörelsen kan vara väldigt utåtagerande. När de väl bestämt sig för att resa utomlands för att ansluta till en terrororganisation så berättar de om det. Där är en skillnad. Ensamvargar är väldigt svåra att upptäcka. De här personerna är mer slutna vilket innebär att fritidsledare och socialarbetare inte snappar upp dem lika lätt. Vi försöker därför trycka på vikten av att anhöriga slår larm.
Fyra steg till radikalisering
FBI har tagit fram en modell som beskriver radikaliseringsprocessen i fyra steg: preradikalisering, identifikation, indoktrinering och handlande.
Under preradikaliseringsfasen kommer personen för första gången i kontakt med sin tro eller nya idévärld. Det kan ske egenhändigt genom internet, eller genom introduktion till ett nytt sammanhang av en annan person.
Under identifikationsfasen börjar personen isolera sig från sitt gamla umgänge för att istället tillbringa mer tid med personer ur den radikala rörelsen. Gäller det egenradikaliserade personer sluter de sig istället i ensamhet. I det här skedet lär sig personen mer om ideologin, accepterar dess ståndpunkter och är nu benägen men inte redo att genomföra en terrorattack.
Under indoktrineringsfasen tar förberedelser vid: eventuella resor till träningsläger äger rum, en ensam gärningsman rekognoserar tänkbara mål. Personen är nu övertygad om att i framtiden genomföra en attack.
I handlandefasen förbereder personen i praktisk mening en förestående attack och är nu besluten att agera.
Olika extremistläger lika i grunden
Enligt Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan, finns flera likheter mellan islamistiska och högerextrema terrorrörelser.
– Dels triggar de varandra och dels använder de samma dehumaniserande retorik. De har också samma fiendebild. Det är väldigt likartat hur de ser på sig själva och hur de mobiliserar.
Sociala medier del i radikalisering
Enligt Ranstorp spelar sociala medier en stor roll i radikaliseringsprocessen när det gäller att knyta kontakt med andra likasinnade, men också när det gäller att bygga upp identitet.
– När du loggar in på Facebook är du med och deltar, visserligen virtuellt. Men här finns mycket symbolik. Du upprättar en profil, ett namn under pseudonym, du väljer en profilbild som anspelar på ideologin. Sedan konsumerar du, och då kommer vännerna. Du väljer själv att gå med i detta, och du känner att du har en tillhörighet.
Över tid utsätts personen för en flodvåg av propagandamaterial som stärker den egna självbilden, och att befinna sig digitalt-intellektuellt i denna miljö kan ha samma påverkanskraft som att ingå fysiskt i ett sammanhang.
Brokiga personbakgrunder
Propagandan, vare sig den kommer via sociala medier eller från personer i ett fysiskt sammanhang, anses vara en stor del av själva motorn i radikaliseringsprocessen. Men när det gäller en människas bakgrundsförutsättningar att utvecklas mot extremism skiljer sig de bakomliggande faktorerna åt, någon enhetlig personprofil finns inte.
– Är du en äventyrslysten person? Är du en grubblare? Är du kontaktsökande? Eller har du socialiserats in i detta genom familjen? Jag brukar beskriva det som ett kalejdoskop av faktorer, säger Ranstorp.
Personer som löper risk att radikaliseras saknar ofta av fadersgestalt och de som reser utomlands för att strida har ofta multikriminell bakgrund. I bakgrunden finns också politiska och religiösa faktorer.
Terrorister okunniga ofta om religion
Men forskningen har också visat att unga radikaliserade personer ofta saknar djupare kunskap om religion och politik. Ofta är det annat som för in dem på extrema vägval. Det kan röra sig som om komplexa identitetsaspekter: att inte känna sig hemma i det land ens föräldrar valt att bosätta sig i, eller om känslan av upplevd diskriminering, utanförskap och social exkludering.
Emma Bäck, doktor i psykologi vid Göteborg universitet, menar att social exkludering är en viktig komponent för att förstå varför en person blir mottaglig för destruktiva eller samhällsfrånvända idéer. En person som bor i en socialt utsatt förort löper till exempel statistiskt större risk att radikaliseras än en person som bor i ett välmående innerstadsområde.
– Samtidigt kan vi se att majoriteten i de marginaliserade områdena inte radikaliseras. Det måste alltså finans något mer som gör att vissa blir mer påverkade än andra.
Känslighet för avvisning
Inom psykologiforskningen söker man en förklaring genom begreppet ”rejection sensitivity”, på svenska ”känslighet för avvisning”, något en människa antas utveckla under uppväxten om hon ofta upplever avvisning som barn. Personen har då senare i livet svårare att hantera avvisanden.
– Dessa människor har i vår forskning också visat sig vara mer villiga att anpassa sig till en ny grupp och att ansluta till demonstrationer och protester. Det kan vara helt normala aktiviteter. Men om gruppen är radikal, vad händer hänt då?
Människor söker till sin natur hela tiden efter gemenskap och att bli avvisad är väldigt kraftfullt. Studier har visat att social smärta aktiverar samma hjärnområden som fysisk smärta.
– Det finns studier där man tittat på skolskjutningar i USA, omkring 80 procent av dem är relaterade till någon form av avvisning. Är man missanpassad så är det lätt att ta till aggression. Det handlar om att visa att man har kontroll över sitt eget värde.