I juli 2017 uppgav 21 procent av väljarna att de hade förtroende för moderatledaren Anna Kinberg Batra. En månad senare meddelade hon sin avgång, borttvingad av partikamraterna. Nu konfronteras Ulf Kristersson (M) med samma låga siffror. Den Kristersson-effekt som partiet gladde sig åt förra vintern är helt utraderad. Från en toppnotering på 35 procent – till 22 procent i dag.
Att som oppositionsledare ligga på femteplats i förtroendeligan är illavarslande. Ett sjunkande förtroende för partiledaren riskerar att påverka stödet för partiet och i förlängningen blir det svårare att övertyga om politiken.
Om nio dagar är det val till Europaparlamentet. Skulle Moderaterna göra ett sämre resultat än 2014 kan bilden av ett parti på nedgång förstärkas – liksom den förlorarstämpel som blev konsekvensen av att inte lyckas ta regeringsmakten.
Brutala mot partiledare som inte levererar
Det är i den kontexten man ska se de senaste dagarnas offensiv från moderatledaren. Från utspelet om en ny energiöverenskommelse till gårdagens misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Det interna trycket på att bedriva tuff oppositionspolitik och göra tydliga avtryck i debatten är hårt.
Trots den nedåtgående trenden är det knappt någon som på allvar ifrågasätter Ulf Kristersson (M) som partiledare. Möjligen inser partikamraterna att lösningen på partiets problem knappast kan vara att byta partiledare stup i kvarten.
Men om Ulf Kristersson inte lyckas få ordning på partiets bekymmer under mandatperioden kommer knivarna att slipas. Moderaterna har en historia av att vara brutala mot den partiledare som inte levererar.
Besvärlig mandatperiod för Löfven
Det Ulf Kristersson möjligen kan glädja sig åt är att även Stefan Löfven (S) tappar i förtroende. 30 procent är en bra bit över bottennoteringen vintern 2015 men sedan regeringsbildningen i januari har Löfven tappat 4 procentenheter. En viktig förklaring är förstås de eftergifter Socialdemokraterna gjort till Centerpartiet och Liberalerna i januariöverenskommelsen. Att lova en sak i valrörelsen och sedan, efter valet, göra något annat är kort sagt inte den bästa strategin om du vill få väljarna att känna förtroende för dig.
Risken är förstås att förtroendet fortsätter nedåt när det blir än mer tydligt för väljarna att Socialdemokraterna genomför en politik som de ägnat decennier åt att bekämpa. Som att göra det lättare och billigare att säga upp personal. Eller sänka skatten för de som tjänar mest. Även om det finns en intern uppslutning kring vägvalet i regeringsfrågan och ett starkt stöd för ambitionen att stänga ute SD från inflytande, kommer det bli en besvärlig mandatperiod för Stefan Löfven (S).
Medvind för EBT
Desto behagligare ser det i dagsläget ut att bli för Ebba Busch Thor (KD). Både hon och hennes parti har funnit sig väl tillrätta i det nya politiska landskapet där deras mål är att vara tuffast i opposition. Samtidigt kan Ebba Busch Thor utnyttja den kulturella värderingskonflikt som dominerat svensk politik på senare år, på ett sätt som inte är möjligt för Ulf Kristersson.
Att hon har öppnat för förhandlingar med Jimmie Åkesson bidrar också till det höga förtroendet bland de väljare som väger mellan KD, SD och M. Manövern går kort sagt hem hos de väljare som vill avdramatisera SD:s inflytande och inte köper fördömandet av dem.
Debutant på listan är Miljöpartiets nya språkrör Per Bolund. Föga förvånande hamnar han i botten men det handlar förstås mer om att han är okänd än vad han har hunnit åstadkomma under de knappa två veckor som gått sedan han valdes.