Att Magdalena Andersson (S) behöver mer tid för sitt sonderingsuppdrag stod egentligen klart redan i torsdags när Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar flaggade för att förhandlingarna skulle bli både långa och svåra. Beskedet placerade återigen Vänsterpartiet i politikens centrum, en position som gav dem en rejäl skjuts i opinionen under sommarens regeringskris.
Och till skillnad från den aspirerande statsministern har V-ledaren inte bråttom. Det är trots allt inte hon som så snart som möjligt vill presentera en ny regering. Och det är inte hon som om åtta dagar ska få sin budget genom riksdagen.
För att ge kraft bakom orden signalerar vänsterpartisterna att de är beredda att rösta rött för Magdalena Andersson (S) om de inte blir nöjda med sin “novemberöverenskommelse”.
Oklart hur kraven ser ut
Exakt hur de sakpolitiska kraven ser ut är ännu höljt i dunkel vilket också är en del av förhandlingsspelet. Ultimativa krav försämrar partiets handlingsfrihet och är inte långsiktigt hållbart för ett parti som vill vara en jämbördig part i ett regeringssamarbete. Visst, det skulle sannolikt resultera i en sakpolitisk eftergift från regeringen men Vänsterpartiet vill ha mer. Deras mål är ett tydligt erkännande som en fullvärdig del av regeringsunderlaget. Och det erkännandet ska sättas på pränt.
Egentligen är kravet logiskt. Att släppa fram en regering utan att få betalt för det är det få partier som är pigga på numera. Ett undantag stod Vänsterpartiet själva för när de i januari 2019 accepterade den S-ledda regeringen trots skrivningen i januariavtalet om att de inte skulle ha något inflytande. En “förnedringsklausul” enligt vänsterpartisterna som de ägnat en avsevärd del av mandatperioden åt att motbevisa genom att göra gemensam sak med oppositionen till höger.
Därför är det rimligt att anta att ett grundkrav från V är en försäkran från Magdalena Andersson (S) att hon inte kommer försöka sig på en liknande manöver igen. Och det borde inte vara omöjligt för Socialdemokraterna att uppfylla, trots deras ovilja att binda sig vid något inför en valrörelse.
Inte förvånande att V sätter hårt mot hårt
Vänsterpartiet har logiken på sin sida i fler avseenden. Var och en kan se att om inget dramatiskt sker med opinionen så kommer en eventuell S-ledd regering efter valet att behöva göra upp med både Centerpartiet och Vänsterpartiet för att kunna regera.
Det är heller inte förvånande att Vänsterpartiet sätter hårt mot hårt redan nu. Risken för ett extraval är mycket liten med bara månader till valet. Dessutom har Ulf Kristersson (M), som han själv har konstaterat, små möjligheter att ta över regeringsmakten redan nu. Det gör att Socialdemokraternas argument om att Vänsterpartisterna måste välja mellan Andersson och Kristersson inte biter.
Vänsterpartiets långsiktiga mål långt borta
Men är statsministerprocessen då helt okomplicerad för Vänsterpartiet? Det korta svaret är nej. Att dra ut på förhandlingarna utan att det blir tydligt vad Vänsterpartiet kräver och på vilket sätt regeringen håller emot, kan förvandla en ganska gynnsam position till en belastning. I synnerhet som Socialdemokraterna i ett sådant läge kommer trumma igång hela sitt opinionsbildande maskineri för att sätta bilden av att de har gett Vänsterpartiet frikostiga sakpolitiska eftergifter men att Vänsterpartiet blockerar av taktiska skäl.
Det troliga är därför att partierna till sist kommer överens, möjligen redan till på måndag.
Men Vänsterpartiets långsiktiga mål om att erkännas som ett jämbördigt samarbetsparti även av Centerpartiet är fortsatt långt borta.