Foto: TT

Gröna MP-stormar förstörde Löfvens år

Uppdaterad
Publicerad

ANALYS · Ingen kan hävda att Stefan Löfven lever loppan i Rosenbad. Just när den svenska modellen höll på att få fäste. Just när tio nya miljarder skickats iväg till kommunerna och flyende människor inte längre var lika påträngande vid våra gränser, då bryter gröna stormar lös. Stormen Gustav. Stormen Mehmet. Stormen Åsa.

Margit Silbersteing, inrikespolitisk kommentator

Margit Silberstein

Frilansjournalist

Vindbyarna var inte ens Löfvens egen förskyllan. Men de stänkte på honom, som regeringschef kletades han in i den gröna gröten. De grönas minister Mehmet Kaplan fick avsked på grått papper av Stefan Löfven för att ha umgåtts i extrema kretsar, även om det i dimridåerna hette att Kaplan fick gå för att all debatt och allt ifrågasättande gjorde att han inte kunde sköta jobbet.

Och så kom Yasri Kahn som inte ens kunde ta kvinnor i hand, fast det är vad vi gör i Sverige, enligt statsministern. Inte minst i Miljöpartiet som är ett feministiskt parti. Åsa Romson och Gustav Fridolin trasslade in sig i de gröna rättesnörena när de inte kunde hantera krocken mellan religion och jämställdhet. Utvecklingen blev ett kaos, som de försökte ta sig ur genom att ställa sina platser till förfogande. I förhoppning om att återväljas på kongressen i Karlstad. Åsa Romson petades och Isabella Lövin övertog hennes plats både som språkrör och miljöminister. Med Lövin gjorde de visionära realisterna sitt intåg i partitoppen. I det gänget passade den nye pragmatiske bostadsministern och före detta språkröret, Peter Eriksson, väl in.

Fridolin fick ta sig en tänkare

På flera sätt var det bra för statsminister Stefan Löfven att Gustav Fridolin tvingades, av den brutala verkligheten i regeringskansliet, att gå djupt ner i kolgruvan och kontemplera över sig själv och partiets sköna gröna drömmar. När han kravlade sig upp igen var han ingen illgrön härförare längre. Med ett svart sorgband över det gröna sa de nya kompromissvilliga, diplomatiska och pragmatiska miljöpartisterna farväl till idealismen. I valet mellan att sitta i regering och att flyga högt valde Miljöpartiet att hänga kvar i Rosenbad och landa bredvid den jordnära Stefan Löfven.

Säga vad man vill om politiken. Men tråkig är den inte. I alla fall inte i betydelsen förutsägbar. Vem kunde ana att moderaten Delmon Haffo skulle kalla Annika Strandhäll för hora? Och att Socialdemokraterna skulle hinna fånga ögonblicket och lägga ut det på Youtube? När det väl hänt var det däremot inte svårt att räkna ut att Haffo skulle få gå med omedelbar verkan.

2016 var överhuvudtaget ett ganska avgångsrikt år. Förutom två ministrar trädde Kommunals ordförande, Annelie Nordström tillbaka efter avslöjandena och skandalerna i det förbund hon ledde. En sverigedemokrat, Anna Hagvall, planerade för att bli politisk vilde. Mona Sahlin avgick som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism efter misstankar om att hon skrivit under ett falskt intyg. Hennes efterträdare Hillevi Engström lämnade också efter kort tid. Men Jan Björklund sitter kvar. Honom knuffar inte ens den stridbara och i flera läger populära partikamraten Birgitta Ohlsson ur sadeln. En del anser att hon försökte när hon gick ut öppet och kritiserade den väg som Liberalerna slagit in på. Birgitta Ohlssons anklagelseakt var att Liberalerna inte längre håller fast vid de socialliberala värderingarna

Sverige stramade åt flyktingpolitiken

2016 var också året när Sverige stramade åt flyktingpolitiken så att den landade på EU:s miniminivå. ”Vi har tagit tag i invandringspolitiken” som politikerna sa och sen kom det långt färre asylsökande till Sveriges gränser än tidigare. Oron för att det återigen ska bli som hösten 2015 styr tanken och politiken. Valåret 2018 ska partierna ta ställning till om den tillfälliga flyktinglagen ska permanentas. Återstår att se om Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan gå till val på samma paroll om flyktingpolitiken. Ingenting tyder på att Socialdemokraterna tar tillbaka den gamla migrationspolitiken. Medan det mesta tyder på att Miljöpartiet kommer att skaka av konvulsioner innan de har bestämt sig för hur framtidens regler ska utformas.

Efter två år i opposition och självförverkligande var allianspartierna mer oeniga än vad de varit sedan badtunnan de aldrig badade i hemma hos Maud Olofsson. Den tydligaste skillnaden gäller migrationspolitiken. Moderaterna avviker med en mycket hårdare politik än de andra. Asylstopp, strängare regler för anhöriginvandring och försörjningskrav. Men när året gick mot sitt slut hade Moderaterna inte fått någon utdelning i opinionsmätningarna för att de vänt Fredrik Reinfeldts politik ryggen. Trots att Anna Kinberg Batra och andra företrädare för Moderaterna krälade i stoftet för att be om ursäkt för den gamla politiken.

Kinberg Batra talar inte klartext

Regeringsfrågan om vem som ska samarbeta med vem – har varit och är en källa till aldrig sinande debatt. Allianspartiernas förhållningssätt skiftar. Alla är visserligen överens om att fälla Stefan Löfven. Det får vara slut på att lämna bort makten till honom, när det finns en majoritet emot honom i riksdagen, är logiken. Men vad ska hända sedan? Anna Kinberg Batra talar inte klartext om relationen till Sverigedemokraterna. Jan Björklund är inne på blocköverskridande samarbete. Men frågorna och svaren hänger i luften.

Orons vindar svepte in över Sverige, enligt politikerna, som kallade blåsten för ”människors oro”. Den var nog lika mycket ett uttryck för den egna själens oro över vad som sker i väljarkåren. Trump. Brexit. Åkesson. Vem vänder vindarna?

I Almedalen visade vindflöjlarna riktningen mot nationalism. Där marinerade partiledarna politikerveckan i sin nya vurm, nationalismen. Sverige var om inte störst så bäst och vackrast. Och de vackraste av värderingar var svenska. Den svenska modellen är unik ekade det i Almedalen. Fast den danske ekonom, som var med på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium påpekat att den svenska modellen lika gärna kunde heta den nordiska modellen.

I Sverige tar man både män och kvinnor i hand, sa Löfven i en riksdagsdebatt pressad av Anna Kinberg Batra om svenska värderingar. Den kvinna Stefan Löfven helst vill ha ett handslag med om regeringsmakten heter Annie Lööf, mannen Jan Björklund. Frågan om vilka som ska gå hand i hand in i Rosenbad kommer att debatteras även 2017. Ingen vill ta Jimmie Åkesson i handen. Men han håller tummarna för att Anna Kinberg Batra ska ge sig och åtminstone kroka finger med honom för att få stöd att kunna regera.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.