Det var den 22 oktober 2015 som Anton Lundin Pettersson dödade tre personer på Kronans skola i Trollhättan med hjälp av ett svärd.

I säsongens första avsnitt av SVT:s Veckans brott säger Åsa Erlandsson att polisen i sin utredning inte gått till botten med Antons digitala spår.

Skrev till ”min enda vän i världen”

– Det var på nätet som han levde stora delar av sitt liv. Där har jag nystat vidare och det var i den researchen som jag hittade det här hemliga digitala avskedsbrevet, skrivet till den han kallar ”min enda vän i världen”. Det är en 25-årig man i Holland som Anton hade spelat med över nätet och chattat med i flera år, säger Åsa Erlandsson.

Hon medverkade även i Morgonstudion den 2 oktober för att prata om sin bok om skolattacken, ”Det som aldrig fick ske”, och om det omfattande researcharbete hon gjort i över ett års tid. Där fick hon frågan om hon tycker det är problematiskt att hon hittat ett brev från gärningsmannen som polisen inte hade sett.

”Hade varit förfärligt om polisen missat”

– I det här fallet förändrar det ingenting, tack och lov. Men vad hade hänt om det hade funnits en medgärningsman, en medhjälpare, i det här brevet? Tänk om där hade stått ”tack för hjälpen broder”. Eller om det hade rymts någon som hade haft möjlighet att förhindra attentatet. Det hade varit alldeles förfärligt om polisen hade missat något sådant, säger Åsa Erlandsson.

Hon framhåller samtidigt att polisen har gjort en omfattande utredning.

– Man ville gå till botten med vad som hände men man utredde inte de digitala spåren tillräckligt mycket. Och det är inte ett problem för polisen i region Väst utan det är ett problem som finns inom svensk polis och som jag hoppas att man kan dra en lärdom av, säger Åsa Erlandsson i Morgonstudion.

Leif GW: Problem på väg att åtgärdas

Professor Leif GW Persson säger i Veckans brott att den äldre generationen poliser inte är så bra på att leta spår i cyberrymden.

– Det finns anvisningar för hur man ska bedriva utredningar av grova brott, jag är faktiskt en av upphovsmännen. De första kom på tidigt 90-tal. Då användes inte datorer för kommunikation mellan enskilda på det vis som vi är vana vid nu. Men nu har man uppdaterat det. Det är ett problem som är på väg att åtgärdas, konstaterar Leif GW Persson.

Åsa Erlandsson konstaterar att attentatet som Anton Lundin Pettersson utförde var ett hatbrott med rasistiska motiv. Men att brevet som hon hittat breddar bilden av honom.

Lämnade avskedsbrev på hallbyrån

Tidigare hade ett annat avskedsbrev från Anton Lundin Pettersson hittats hemma i lägenheten där han bodde, där han lämnat det på hallbyrån.

– Det visste han att polisen skulle hitta. Det går ut på att han skyller på invandrarna, han tycker att samhället sviker sina egna, och han skriver att ”blodet är på era händer”. Så det är ett klart rasistiskt motiv. Och dådet betecknades också som ett hatbrott, säger Åsa Erlandsson i Veckans brott.

– Men det här brevet som jag hittade under min research skiljer sig från det här första brevet. Till sin vän skriver han bara hur mycket han hatar sig själv, och att han verkligen, verkligen vill dö. Han skriver på engelska att ”jag hoppas de där poliserna är bra på att sikta för jag vill inte överleva mitt attentat”, säger hon.

”Han var en väldigt osedd person”

Hon säger att en del av förklaringen till vad Anton Lundin Pettersson gjorde finns i vad som hände i hans liv tiden före dådet.

– Det handlar om rasism och högerextrema idéer men också om en stark psykisk ohälsa, med självmordstankar, han bar på en stark känsla av att inte passa in, inte få vara den han var. Han var också en väldigt osedd person. Jag tror att jag aldrig någonsin har studerat någon som var så ensam. Han var som en isolerad atom, trots att han hade familj och släktingar, säger hon i Veckans brott.

Men det som blir spiken i kistan, säger Åsa Erlandsson, är när Anton får veta att han inte får någon anställning på sin praktikplats. Han hade gått arbetslös sedan han slutade gymnasiet.

–  I hans värld var det naturligt att skylla på invandrarna – om inte jag har fått jobb måste någon ha tagit det ifrån mig. Det är då han går hem och börjar planera sitt dåd, säger hon.

”Det är också en bok om de anhöriga”

Hon vill betona att hennes bok inte handlar om att tycka synd om gärningsmannen. Den är också en bok om de anhöriga till de tre människor som han dödade och den elev som blev allvarligt skadad men överlevde.

– Jag har träffat representanter för all de familjerna. Det har varit många tunga samtal, men jag är ändå glad att se hur de stöttar varandra. De lever med sorgen, minnena, frågorna – hur kunde det här hända?