Jag knackar nervöst på dörren till en av de fällda killarnas hem. Pappan öppnar, är först trevlig, men ändrar snabbt tonläge när jag berättar vem jag är. Han vill inte att jag pratar med sonen, vilket jag förstås hade räknat med att han skulle säga. Sedan säger han något som fler föräldrar till ungdomar som har skrivit saker som ”Äckliga blatte jag har din adress var på din vakt” vid andra tillfällen säger till mig: ”Min son har haft det väldigt jobbigt”.

Men Jimmy då?

De berättar hur deras söner har blivit utsatta för näthat efter de hatiska kommentarerna som de själva lämnade på Durmaz Instagram. Hur de har fått hot och mått dåligt över vad andra har skrivit till dem. Jag nickar förstående, men med en förvirrad blick. För visst förstår jag hur hemskt det är att en tonåring blir utsatt för näthat, oavsett anledning, men det är svårt att inte tänka: men Jimmy då?

Orubbat självförtroende

När det gäller Jimmys nära och kära verkar de räkna med att han klarar allt. Hans pappa har aldrig ens pratat med honom om det som hände i somras. En rask puss på pannan efter matchens slut var allt sonen behövde för att hålla huvudet högt.

Efter att först ha tyckt att det verkar märkligt, börjar jag snart misstänka att få personer har diskuterat en av VM 2018:s största händelser med huvudpersonen själv. Det verkar som att fotbollsspelaren har varit så duktig på att lugna familj och vänner och intyga dem om att allt är under kontroll, att ingen ens oroar sig för att läget skulle kunna vara annorlunda.

När jag till slut frågar Jimmy Durmaz om upplevelsen säger han att hans självförtroende aldrig rubbades, inte ens en millimeter under händelseförloppet. Men han berättar ändå om det vad som var det jobbigaste med det han gick igenom.

”Det värsta var att bli hatad. Ingen vill bli hatad”. 

Inte ens världens starkaste Jimmy kan gå opåverkad från näthatet.

Se dokumentären Jimmy och frisparken här.