-I dag är jag arg! Jag blir arg för det händer igen. Man delar in folk i bra och dåliga. Så snart man delar in folk är det fara och färde. Det slutar med gas, säger Hèdi Fried i Gomorron Sverige.
– Först och främst måste alla veta att man har en valmöjlighet. Om grannen börjar säga att ”jag tål inte se romerna på gatan” då hoppas jag att man svarar ”hur tänker du då” och börjar en diskussion. Då kanske det väcks en tanke i hans huvud.
– Var och en har ett ansvar, var och en har en valmöjlighet, var och en måste veta att det finns fördomar som leder till att man blir antisemit, antiziganist och antiislam.
Påverkad än i dag
Hèdi Fried var 20 år gammal när hon hamnade i koncentrationslägret Auschwitz, ditforslad från norra Transylvanien i Rumänien eftersom hon var judinna.
I lägret blev hon vän med många romer. De stöttade varandra under de omänskliga lidandena.
Än i dag är hon påverkad av livet i koncentrationslägret. Till exempel kan hon inte bunkra upp mat hemma. För i koncentrationslägret var det farligt att spara en del av de ytterst knappa matransonerna. Hittades en sparad brödbit vid en inspektion togs den ifrån henne. Som en följd handlar hon i dag bara det som behövs för dagen.
Hédi Fried fick inte uppleva stängningen av Auschwitz. Då hade hon flyttats till ett annat läger, Bergen-Belsen. Men hon hade fått en ingivelse om att befrielsen skulle komma den 15 april 1945. Hon sade det också till sina kamrater. Och hon fick rätt.
– Det var en ingivelse. Alla frågar hur jag kunde veta. Jag vet inte. På morgonen den dagen när vi låg halvdöda och bara väntade på döden rullade tanksen in. Jag trodde inte det var sant. När någon sade att de brittiska trupperna rullade in tänkte jag att nu är hon nära döden, nu yrar stackarn.
Morgonen därpå släpade hon sig runt för att se vilka som hade överlevt.
– Jag hittade mannen som senare skulle bli min man.
”Får aldrig glömmas”
Hédi Fried kom till Sverige för att vila upp sig och hon blev kvar.
– Först ville jag resa, men jag blev kvar för att jag mötte den svenska demokratin och förstod att här kan man leva. Sedan dess har hon ägnat livet åt att sprida kunskap om Förintelsen.
– Det får aldrig glömmas. För glömmer man så har alla dessa miljoner inte funnits, min mamma och pappa har inte funnits. Jag skulle önska att någon aldrig, aldrig ska behöva gå igenom samma sak. Det enda botemedlet är att prata om det och undervisa.
– Men det ger mig hopp att jag ser att de jag berättar för lyssnar. Och jag hoppas, hoppas att alla som hör mig berättar vidare och att deras barn berättar vidare. För det enda sättet är att föra det muntligen vidare. För Förintelsen har den magnituden att det inte får glömmas. Det räcker inte med historieböckerna, utan det måste gå från mun till mun.
Nästa vecka ska Hèdi Fried åka till Auschwitz på 70-årsdagen i sällskap med bland andra kronprinsessan Victoria.