Det är en höstdag, ungefär lika grå som alla andra. På en skolgård som för bara ett halvt dygn sedan inte var mer intressant än någon annan, i en stadsdel som ingen pratat om fram tills nu, brinner ljusen. Nu gråter en mamma för en son som gått förlorad. Nu jagar journalisterna efter någon, vem som helst som kan berätta om det ofattbara som inträffat. Just precis här.
En pojke står på andra sidan ljushavet.
Han är kanske 13, eller 14. Det är svårt att säga. Han skiljer egentligen inte ut sig ur folkmassan, om det inte vore för det där bandaget runt armen. Medan de flesta står i grupper och kramar om varandra står han ensam. Han tittar in i ljusen och pratar, tyst, för sig själv. Hans blick är alldeles tom. Det är så jag vet. Att han är en av dem som sett allt.
Barnen, föräldrarna, vännerna – de tänder ljus och gråter tillsammans. Sorgen delas helt öppet.
Runt omkring oss blandas föräldrars högljudda gråt med reportrarnas liverapporter: ”Flera döda i Kronogården, Trollhättan är en stad i chock.” Vittne efter vittne intervjuas. Berättelsen rullas ut. Precis som de andra journalisterna letar jag efter en historia, en känsla – eller egentligen vad som helst som kan förklara vad det är som hänt här.
Ingen pratar med honom. Inte jag heller. Jag har fått tydliga order från redaktionen: Respektera offren och deras anhöriga. Håll avstånd. Låt dem komma till dig.
Den här attacken skiljer sig på många sätt inte så mycket från andra. Någon har bestämt sig för att ta livet av andra, några har förlorat sina liv, andra har förlorat älskade ur sina liv. Men det som gör den här attacken, den här platsen, så speciell – är människorna.
Det har bara gått ett halvt dygn sedan en ung man klev in på skolan och mördade en pojke, en lärare och en elevassistent. Tryggheten har slitits bort, vardagen har slagits i tusen bitar. Ändå står flera av dem här. Barnen, föräldrarna, vännerna. De tänder ljus och gråter tillsammans. Sorgen delas helt öppet.
Det är första gången jag hör någon berätta. Snart kommer jag att höra många fler.
Och så är det den där pojken, han med bandaget runt armen. Någon jämnårig frågar hur han har det. Jag står ganska nära, lyssnar. Det verkar lättare för honom att prata med en kamrat om det som hänt.
Han berättar så gott han kan på engelska hur det knackade på dörren mitt under SO-lektionen. En av klasskamraterna reste sig upp och öppnade dörren. Där utanför stod Anton Lundin Pettersson med sitt svärd, han högg direkt. Pojken med bandaget beskriver mardrömmen i klassrummet, det är första gången jag hör någon berätta.
Snart kommer jag att höra många fler.
Efter en vecka i Trollhättan åker jag hem. Det är först när tåget rullar in på Stockholm Central, och ett meddelande i telefonen försiktigt undrar hur allt gått, som verkligheten kommer ifatt mig. Jag går till ett hörn av stationen och måste sätta mig ner.
Han dyker upp igen, pojken på andra sidan ljusen. Han som sett allt.
Det finns massor av människor – poliser, trygghetsvakter, fritidsledare, föräldrar, vänner – som säkert kommer att finnas där för honom. Men någon gång måste han vara ensam. Han måste gå hem från den där skolgården där sorgen delas av alla, lägga sig i sin egen säng och sluta ögonen.
Jag kan inte låta bli att tänka på om han kommer att kunna somna då.