- Av säkerhetsskäl är vi alltid två vid en insättning och kistans huvudände vänder vi mot brännarhuvudet eftersom det oftast är i bålen vi har mest massa, förklarar Nina Hirvinen.
Krematorievaktmästare var inte det yrke som stod högst upp på listan över drömjobben hon önskade sig som barn, men efter många år i blomsterbranschen bytte hon 2010 handelsträdgård mot kyrkogård.
- Efter några år på kyrkogården började jag avlasta killarna med vaktmästarjobb och begravningar och så småningom började jag på krematoriet. Nu avlastar jag ungefär två dagar i veckan, säger Nina.
Göra avslutet bra
I början var hon nervös.
- Jag tänkte: “hur ska jag klara det här?” Men tänker man efter så är det ju inte så farligt. För de anhöriga har ju det värsta redan hänt, en nära har gått bort, och då finns vi tillgängliga för att göra avslutet så bra som möjligt.
Åren i yrket har ändrat hennes relation till döden.
- Jag är nog mer bekväm och inte så rädd för att prata med mina anhöriga om hur jag vill ha det den dag jag går bort.
Byter samtalsämne
Andra som hon träffar är mindre bekväma och hon märker ibland hur en del vill byta samtalsämne direkt när de hör att hon jobbar med kremering.
- Men de flesta blir nyfikna och undrar vad vi gör på dagarna, säger Nina Hirvinen.
Jobbet på krematoriet har inte bara förändrat Nina Hirvinens relation till döden, utan också hennes förhållningssätt till livet.
- Man inser att slutet kan vara närmre än vad man tror. Sen är det ju lätt att glömma bort det när man stressar för att hämta från fotbollsträningar och annat.
