Krönikören och författaren Marcus Birro har hamnat i blåsväder efter sin senaste krönika med rubriken ”Många feminister siktar på fel saker”.
I krönikan skriver han bland annat att han tycker att många feminister ägnar sig åt ett ”ständigt skyttegravskrig” där de klumpar ihop män och svartmålar dem som krupp.
I öppna brev och blogginlägg fick han mothugg. Bland annat från den feministiska föreningen Doris Film, som krävde en rad förtydliganden från Birro och fick stor spridning på sin text.
”Använder ordet som ett skällsord”
Även bloggaren My Vingren skrev ett inlägg på politism.se om sin feministiska kamp. I sin text beskyller hon även Birro för att slå ned på kampen för kvinnor och mäns rättigheter: ”Det är du som siktar åt helt fel håll. Du siktar ner i diket som försvarar kvinnor och mäns rättigheter”, skriver hon.
En av företrädarna för Feministiskt initiativ (FI), menar att Birro ger ordet feminism en negativ klang.
– Det jag tycker är tråkigt är att Marcus Birro använder ordet feminist lite som ett skällsord. Jag menar att vi har det mesta och det bästa här i landet att tacka feminismen för. Barnomsorg exempelvis, mycket som vi tar för givet, säger Linnéa Bruno (FI).
Vad var det som du reagerade mest på?
– En sakfråga som gällde att feminister fokuserar på fel saker, som kvotering till bolagsstyrelser – som är en ganska död fråga inget som FI driver särskilt mycket. Men däremot tog du upp trafficking och prostitution som en viktig fråga – och det är en fråga vi driver oerhört hårt, jag förstår inte riktigt vad du menar där, säger hon.
I Aktuelltstudion säger Marcus Birro att han inte menar alla feminister när han skriver om feminism i sin krönika, men han står fast vid att vissa feminister riktar sin vrede åt fel håll.
– Jag kanske borde ha varit lite tydligare med att jag inte menar alla feminister, och det skriver jag också. Jag menar att det finns delar i feminismen som jag anser riktar in sig på fel saker och väljer ut fel fiender. När man gör det missar man berättigade saker, för jag håller med om att vi har mycket bra saker att tacka feminismen för, och eftersom det är ett så viktigt ämne kanske vi inte bör lämna det till människor som riktar sin vrede åt fel håll. Då missar man de viktiga delarna som finns där att jobba med, säger Marcus Birro.
Vad borde man rikta in sig mer på?
– Som ditt parti till exempel, jag tror att många håller med dig, även jag. Men ändå får ni så få som röstar på er, det har nog att göra med att många delar er uppfattning men kanske inte delen i hur man närmar sig varandra. Det finns ett skyttegravstänkande i delar av feministrörelsen som gör att man inte får med de människorna – det vill säga männen, som måste komma med för att samhället ska gå i rätt riktning.
Hatet mot kvinnor värre
I sin krönika skriver Marcus Birro om hatet mot vita heterosexuella män: ”Dessutom diskvalificerar många feminister stora grupper av män från att alls ha åsikter och känslor i vissa frågor. Den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man”.
Men Linnéa Bruno håller inte med om bilden som målas upp och tycker inte att det skulle vara i närheten av ett problem så stort som hatet mot kvinnor.
– Du tar upp det här hatet mot vita heterosexuella män. Det hatet känner inte jag igen som ett samhällsproblem. I den mån det finns så är det tråkigt och inget jag håller på med, men jag kan inte se att det är i närheten av att vara ett samhällsproblem på samma sätt som hatet och våldet mot kvinnor är, säger Linnéa Bruno.
Enligt Marcus Birro är feminismen och könsmaktordningen ”en teori bland andra teorier” som har blivit en politisk sanning som man inte får ifrågasätta eller diskutera. Det gör enligt honom att det är omöjligt att få reda på om den är sann.
– Ja, men det är bara att plocka upp SCB:s jämställdhetsstatistiken där vi ser att det inte är jämställt. Men få feminister i dag påstår att kön alltid är det viktigaste för att förklara en individs makt och möjligheter, det är mycket annat som spelar in. Män är inte alltid överordnade i alla situationer över kvinnor, så är det självklart, säger Linnéa Bruno.
Finns det en tendens till att man klumpar ihop alla män?
– Nej, när jag lyssnar på dig och ta till mig så kan jag lite känna igen när man kan få höra det här om vit medelklassfeminist. Och ja då kan jag känna att det kanske jag är, men jag behöver ju inte ha levt på en räkmacka för det. Men samtidigt är det viktigt att det finns många röster som inte får höras tillräckligt mycket. Jag har förståelse för att det finns rasifierade feminister och lesbiska som känner att de behöver sina egna rum för att känna trygghet och bolla. Ibland kan vi samarbeta och ibland vill de vara själva, det känner inte jag mig hotad av – men många män kan känna sig väldigt provocerade bara av att kvinnor går samman i en grupp där de vill vara bara kvinnor och det förstår inte jag, säger Linnéa.
Se hela debatten högst upp i artikeln.