Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) blev utfrågad i KU i april. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Lika mycket partitaktik som genuin vilja att avsätta Strandhäll

Publicerad

ANALYS · Genom att kräva en snabb misstroendeomröstning mot Annika Strandhäll försvagar Moderaterna sina möjligheter att fälla henne. I stället stärker det bilden av att det här handlar lika mycket om partitaktik som en genuin vilja att avsätta den utpekade ministern.

Mats Knutson inrikespolitisk kommentator

Mats Knutson

Inrikespolitisk kommentator

Minst 175 ledamöter måste rösta för en misstroendeförklaring för att fälla en minister. Som det ser ut idag samlar Moderaternas krav inte tillräckligt många mandat för att Strandhäll ska avsättas. Hittills är det bara Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som sagt sig vara beredda att stödja den.

För att vara säker på att få igenom misstroendeförklaringen behöver moderatledaren Ulf Kristersson även stöd av Centerpartiet. Vänsterpartiet har redan sagt nej.

Centerpartiet har hittills inte gett några definitiva besked i frågan, men ser problem med misstroendeomröstningen på grund av den KU-granskning som samtidigt sker i ärendet.

Oklart med stöd från C

Att föregripa Konstitutionsutskottets utredning kan ge ett oseriöst intryck. Det är inte alldeles enkelt att pedagogiskt förklara varför man vill avsätta en minister bara några veckor innan granskningen är klar.

Det måste därför betraktas som ytterst oklart om Centerpartiet i slutändan kommer att stödja Moderaternas yrkande om en misstroendeförklaring den 28 maj.

Ulf Kristersson menar att en misstroendeomröstning och KU:s granskning är två skilda saker och inte hör ihop. I någon mening är det förstås så: Det står riksdagen fritt att när som helst uttala misstroende mot ett statsråd även om det inte pågår någon konstitutionell granskning.

Å andra sidan genomförs nu en KU-granskning av just det ärende som Kristersson menar är skälet för misstroendeförklaringen. Därmed finns en tydlig koppling mellan den pågående granskningen och kravet på misstroende.

Kan tolkas som taktik

Sannolikt finns flera skäl till att Moderaterna väljer att gå ut så hårt. Partiet är djupt kritiskt till socialförsäkringsministerns agerande i samband med att Försäkringskassans högste chef Ann-Marie Begler avsattes förra året. Ett avskedande som utan tvekan hade tydliga partipolitiska inslag. Den senaste tiden har dessutom nya anklagelser förts fram mot Annika Strandhäll. Det är tidigare tjänstemän vid Försäkringskassan som hävdar att hon lämnat vilseledande uppgifter under utfrågningen i KU.

Men med tanke på att kravet på en snabb omröstning snarare ser ut att motverka möjligheterna att faktiskt avsätta henne kan Moderaternas agerande också tolkas som partitaktiskt. Moderaterna är i stort behov av att profilera sig, inte minst inför det stundande EU-valet. Partiet går knackigt i opinionen och riskerar att göra ett dåligt valresultat den 26 maj.

M i centrum för debatten

Efter Alliansens sammanbrott försöker Moderaterna också hitta en ny roll som oppositionsparti. Nu handlar det om att framstå som det tuffaste och tydligaste oppositionspartiet. Vi har sett flera exempel på det den senaste tiden, bland annat hotet att lämna energiöverenskommelsen och kritiken mot regeringens försvarsberedning. Genom dagens krav att avsätta Annika Strandhäll lyckas partiet åter placera sig i centrum för den politiska debatten.

Hur Centerpartiet i slutändan ställer sig till kravet på att rösta bort socialförsäkringsministern kommer heller inte enbart att avgöras av socialministerns faktiska agerande. Partiet måste också göra en bedömning av hur samarbetet med Socialdemokraterna skadas om de avsätter ett av regeringens statsråd tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Detta talar också för att Centerpartiet i slutändan inte kommer att stödja kravet på en misstroendeförklaring.

Samtidigt indikerar det vi nu ser att den här mandatperioden kan bli stökig, trots regeringsöverenskommelsen. Det här lär inte bli enda kravet på en misstroendeförklaring de kommande åren.

Få exempel på avgångar

Historiskt är det dock bara vid ett fåtal tillfällen som hotet om en misstroendeomröstning tvingat ministrar att avgå. Länge var justitieministern Anna-Greta Leijon, som tvingades avgå 1988 i kölvattnet av Ebbe Carlsson-affären, det enda exemplet.

Efter IT-skandalen vid Transportstyrelsen förra mandatperioden tvingades två statsråd bort, inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturministern Anna Johansson, i huvudsak för att neutralisera kraven på en misstroendeförklaring i riksdagen.

Nu är det alltså dags igen för nya misstroendekrav. Och även om Annika Strandhäll skulle klara sig den 28 maj är risken överhängande för statsminister Stefan Löfven att KU:s granskning ytterligare undergräver hennes position som statsråd.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.