I utbyte mot löften om konkreta lagförslag under 2016 skaffar han sig nu Vänsterpartiets stöd i Riksdagen. Det ger nödvändigt andrum och en möjlighet att få regeringens budget genom Riksdagen. Vill han på sikt göra verklighet av sin ambition att bryta upp blockpolitiken och närma sig borgerliga mittenpartier är han sannolikt beredd att offra delar av dagens uppgörelse.
Stefan Löfven har ofta framhållit sig själv som en god förhandlare och kanske är överenskommelsen idag ett exempel på det. Alla inblandade parter är uppenbart nöjda. Trots att Vänsterpartiet i valrörelsen drev kravet på ett totalförbud mot vinster blir det inget sådant förbud.
Jonas Sjöstedt är nog ändå ganska belåten. Genomförs alla förslag i dagens överenskommelse lär det inte bli möjligt att göra någon vinst på den här typen av verksamhet.
Men det finns många svagheter i dagens uppgörelse.
För det första innehåller den få skarpa förslag. Det mesta ska hänskjutas till en utredning. Först någon gång under 2016 ska skarpa lagförslag läggas på riksdagens bord. Att ”begrava” en fråga i en utredning är ett känt gammalt politiskt talesätt. Alla förslag som förs in i en utredning finns inte med i det slutliga betänkandet. Det här är alltså en första osäkerhetsfaktor i dagens uppgörelse.
Krävs stöd från SD
En andra är att även om dessa förslag till slut skulle hamna i en regeringsproposition 2016 så är det inte säkert att Riksdagen då röstar ja till dem. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samlar ju inte en majoritet i riksdagen. För att få igenom de här förslagen krävs stöd av antingen ett alliansparti eller av Sverigedemokraterna.
Och alliansen har redan riktat hård kritik mot den här uppgörelsen. Sverigedemokraterna kan nog acceptera en del av förslagen, men inte andra. Hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig till en proposition i denna fråga om två år är förstås helt omöjligt att dra några säkra slutsatser kring, men risken är stor att de mest långtgående förslagen kommer att falla i Riksdagen.
Riksdagsbehandlingen är alltså en annan osäkerhetsfaktor.
Den tredje är statsminister Stefan Löfvens strategiska vägval. Han har ju angett att det är hans uppriktiga ambition att bryta upp blockpolitiken och samarbeta med borgerliga mittenpartier. Vill han förverkliga detta under mandatperioden innebär tiden fram till 2016 en ocean av tid och möjligheter.
Vänsterpartiets stöd ger alltså honom den tid han kan behöva för att kunna bredda sitt samarbete. Skulle Stefan Löfven under den här perioden vilja koppla loss från Vänsterpartiet och samarbeta med mittenpartierna, ja, då är han sannolikt beredd att överge delar av den här uppgörelsen. Att bryta upp blockpolitiken skulle nämligen innehålla betydligt högre strategiska värden – det skulle isolera Moderaterna och försvåra en borgerlig offensiv i valet 2018.
Har använt V tidigare
Det finns också tidigare exempel på hur Socialdemokraterna använt sig av Vänsterpartiet för att skapa andrum och handlingsfrihet. Efter valet 1994 skaffade sig dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (S) stöd av Vänsterpartiet för att under hösten 1994 driva igenom en rad politiska åtgärder i Riksdagen. Vänsterpartiet såg en längre period av samarbete med Socialdemokraterna framför sig, men Ingvar Carlsson hade andra planer.
I hemlighet förhandlade han med Centerpartiet och bara ett halvår senare kördes Vänsterpartiet på porten. I stället inleddes ett långtgående samarbete med just Centerpartiet.
Det finns alltså en rad frågetecken kring dagens uppgörelse. En sak är dock säker. Frågan om vinster i välfärden blir en högintensiv politisk konfliktfråga också under de kommande åren.