Statsminister Stefan Löfven vill i SVT Aktuellts intervju ytterligare inskärpa situationens allvar. Allmänheten måste räkna med att det kommer att dröja länge innan krisen är över. Det handlar om månader, inte veckor, understryker han.
Av detta skäl meddelar han också att han bestämt sig för att ställa in sin medverkan i Almedalsveckan i Visby i slutet av juni och början av juli. Signalen är att alla måste räkna med att leva med coronakrisen under lång tid framöver, också över sommaren.
Han varnar också för att ytterligare restriktioner och förbud kan komma om smittspridningen blir värre. Just nu tilltar smittspridningen och ingen vet med säkerhet när kurvorna kan vända nedåt.
Värsta framför oss
För Stefan Löfven handlar det om att förbereda allmänheten på att det värsta fortfarande ligger framför oss. Fler kommer att insjukna och fler kommer att avlida, säger han i intervjun. Men det handlar också om att skapa och upprätthålla förståelse och acceptans för de förbud, råd och rekommendationer som regeringen och myndigheterna utfärdar och kan komma att utfärda framöver.
Hittills har den svenska strategin fått stöd av det stora flertalet bland allmänheten. Förtroendet rusar för sjukvården och Folkhälsomyndigheten. Även Stefan Löfven själv och regeringen har kraftigt stärkt sitt förtroende bland väljarna, enligt Novus.
Men coronakrisen är långt ifrån över och varken Stefan Löfven eller någon annan kan förutse hur den kommer att utvecklas framöver. Regeringen och myndigheterna kommer att tvingas till fortsatta svåra beslut och avvägningar. Att allmänheten hittills visat stor tilltro till regeringens agerande är ingen garanti för att kommande beslut kommer att tas emot på samma sätt.
Annorlunda väg
Skulle sjukdomsläget förvärras i Sverige växer sannolikt också kritiken mot att regeringen valt en väg som mer handlar om rekommendationer och råd än skarpa förbud. Flera epidemiologer liksom utländska bedömare har varnat för den väg som Sverige valt.
Skulle Sverige drabbas hårdare av viruset än andra länder som infört hårdare restriktioner kan kritiken i slutändan bli stor mot både Löfven och hans regering. Men här slår statsministern ifrån sig i intervjun. Han avfärdar frågeställningen som spekulativ och vill överhuvudtaget inte ens prata om frågan. Utvärderingen ska ske efteråt, inte nu, säger han när han pressas i intervjun.
Oväntat defensiv
När det gäller den svenska beredskapen, eller snarare bristerna i beredskapen, har statsministern också en oväntat defensiv hållning.
De flesta bedömare är idag överens om att svenska regeringar och riksdagar genom åren gått alldeles för långt i att rusta ner den svenska beredskapen.
Men här andas inte Löfven det minsta av självkritik, trots att han varit statsminister och därmed burit det yttersta ansvaret sedan 2014. Det framstår som både tondövt och nonchalant av statsministern.
Stefan Löfven är i intervjun inte beredd att ta på sig något som helst ansvar för de brister beredskapen som nu visat sig. I stället hänvisar han till regeringens nationella säkerhetsstrategi från 2017, som är en övergripande strategi och endast i begränsad omfattning berör de problem som blottlagts under coronakrisen.
Att överhuvudtaget erkänna problemet vore inte konstigt för statsministern. Faktum är att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar genom åren har medverkat i att rusta ner den svenska beredskapen.
Minskad krisberedskap
Efter kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall tycktes svenska politiker ha bestämt sig för att framtiden inte skulle innehålla vare sig krig eller allvarliga kriser. Det militära försvaret minskades kraftigt, vilket politikerna på senare tid försökt korrigera genom nya satsningar. Men efter kalla krigets slut avvecklades också det mesta av civilförsvaret liksom beredskapslager med mat, olja, läkemedel och sjukvårdsutrustning.
Även om statsministern idag inte vill diskutera dessa brister eller de politiska beslut som lett fram till dem kommer han att tvingas till detta när den akuta krisen är över.
Att stärka svensk beredskap inför plötsliga kriser kommer att bli en viktig politisk fråga i den debatt som lär följa coronakrisen.