De senaste dagarna har allt fokus riktats mot Centerpartiet och Liberalerna och dessa partiers vägval i den komplicerade regeringsfrågan. Fullt naturligt med tanke på den vågmästarposition som C och L skulle få i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna.
Men de hårda krav som både C och L ställer för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister innebär att det finns starka skäl att försöka bedöma konsekvenserna även för socialdemokratin.
De krav som C och L ställer är ju långt ifrån socialdemokratisk politik. Skulle Löfven acceptera att driva långtgående marknadsliberala reformer lär socialdemokratin implodera den kommande mandatperioden.
Samtidigt är det förstås frestande för Löfven att tillmötesgå åtminstone delar av kravlistan. Regeringsmakten är inom räckhåll och regeringsmakten har alltid varit första prioritet för den socialdemokratiska partiapparaten.
Det regeringssamarbete Löfven eftersträvar innebär också att den borgerliga alliansen slås sönder, vilket är ett annat viktigt strategiskt mål för Socialdemokraterna.
Kraven en revolution på svensk arbetsmarknad
Frågan är samtidigt hur långt Centerpartiet och Liberalerna är beredda att driva sina kravlistor. Jan Björklund talar om att Löfven måste göra en kraftig ”högersväng”. Ska man tro Annie Lööf finns ingen kompromissvilja överhuvudtaget.
Ändå är flera av de krav partierna nu lanserar sådant de inte ens fick gehör för under åtta års Alliansregering. Ett exempel: För att släppa fram Stefan Löfven som statsminister kräver Annie Lööf att en stor del av de svenska företagen ska undantas helt från de så kallade turordningsreglerna i arbetsrätten. Det skulle alltså vara fritt fram för en majoritet av företagen att säga upp medarbetare utan att behöva ta någon som helst hänsyn till anställningstid. Det vore en revolution på svensk arbetsmarknad!
Både Socialdemokraterna och de svenska fackförbunden har tidigare pekat ut dessa centerkrav som en krigsförklaring mot svensk arbetarrörelse. Att Stefan Löfven nu plötsligt skulle acceptera dem, eller ens en modifierad variant av dem, måste betraktas som fullständigt uteslutet. Skulle han ens överväga att göra det blir det ett ramaskri inom både LO och stora delar av det egna partiet.
Andra krav från Centerpartiet och Liberalerna är friare hyressättning, lägre ingångslöner och betydande skattesänkningar. Också detta är svårsmält för Socialdemokraterna.
Att byta sida kräver stora ord
Bakgrunden till Annie Lööfs och Jan Björklunds krav på en ”högersväng” handlar förstås mycket om att bemöta intern kritik för att de nu är beredda att göra upp med Socialdemokraterna, som under lång tid pekats ut som den politiska huvudmotståndaren. Att byta sida i politiken kräver stora ord och stora uppoffringar.
Avgörande blir hur långt Socialdemokraterna nu är beredda att förflytta sig för att möta Centerpartiets och Liberalernas krav. Det nya umgänget kommer dock självklart att påverka tyngdpunkten i regeringspolitiken. Ett politiskt mittensamarbete ger en helt annan politisk inriktning än det vänstersamarbete, som präglade förra mandatperioden.
Det här kommer också att påverka väljarnas bild av Socialdemokraterna de kommande åren. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt, som är klädsamt kritisk till Annie Lööfs hårda krav, ser stora möjligheter att locka missnöjda vänstersossar om politiken drivs åt höger.
En giftig cocktail för Löfven
Förra gången Socialdemokraterna och Centerpartiet samarbetade (1995-1998) gjorde Vänsterpartiet sitt bästa valresultat i modern tid. Det berodde inte enbart på Vänsterpartiets egna förtjänster utan minst lika mycket på väljarnas missnöje med den förda regeringspolitiken.
Vänsterpartiet skulle alltså sannolikt ha goda möjligheter att växa igen om en socialdemokratiskt ledd regering för en mer borgerlig politik. Ett annat parti som tror sig kunna tjäna på ett sådant samarbete är Sverigedemokraterna. Partiet har länge åderlåtit Socialdemokraterna på väljare som är missnöjda med den förda migrations- och integrationspolitiken. En S-regering som bygger på stöd av riksdagens mest flyktingvänliga partier, Miljöpartiet och Centerpartiet, kan därför bli ett tacksamt byte för Jimmie Åkessons retorik. Och det skulle riskera att drabba främst Socialdemokraterna, som lovat en stramare asylpolitik men som nu i stället kan tvingas kompromissa också i denna fråga.
Kombinationen av en mer marknadsliberal ekonomisk politik och en mer generös flyktingpolitik kan alltså visa sig vara en giftig cocktail för Stefan Löfven. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan bli de stora vinnarna i nästa val på en sådan politisk utveckling.
Alla dessa risker är förstås Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen fullt medvetna om. Vill de behålla regeringsmakten har de emellertid knappast något annat val än att bita i det sura äpplet. Frågan är dock hur stor tugga de är beredda att ta.