Anledningen var ett tidigare reportage hon gjort om syriska flyktingar som försökt fly till Egypten från inbördeskriget i Syrien.

Cecilia Uddén berättade om en flyktingbåt som sjönk och där tre av fyra döttrar till Soha Arifi drunknade, om små barn som kunde simma och räddade sina mammor, om palestinska syrier som utvisats tillbaka till krigets Syrien.

Sitter och hummar

Men när ambassadör Badr Abdelaty, talesman för Egyptens utrikesministerium, bara sitter och hummar och talar om lagar och regler och att människor utan pass är en potentiell säkerhetsrisk, då brister det för Cecilia Uddén, speciellt när hon frågar om en kvinna som förlorat sina tre barn är en säkerhetsrisk.

– Jag har gråtit tidigare också, förklarar Cecilia Uddén för SVT Nyheter i ett mejl. Men här kunde jag inte kontrollera mina känslor när jag möttes av byråkratisk iskyla inför mänskligt lidande.

Rösten sprack

– När jag började berätta för ambassadör Badr Abdelatty om Soha som förlorat tre döttrar, om den lilla flickan Israa som klamrat sig fast vid sin pappas döda kropp i havet i flera timmar, om Majid vars mamma drunknat – och ambassadören satt och hummade ointresserat, tog ett telefonsamtal emellan och sedan bara hävdade att det finns regler och lagar att följa – då sprack min röst.

– Vilka reaktioner har du mött efter inslaget?

– Av cirka 250 mail- och Facebook- och Twitterreaktioner är sex negativa: ”Ett lågvattenmärke. Oproffsigt. Bristande objektivitet. Är det så journalistiken ska hantera makthavare – med känslor?” lyder några av kommentarerna.

– Den överväldigande majoriteten (resten) säger sig dock vara imponerad av ”mitt mod”  (jag tycker kanske inte det var modigt), av att ”hårdhudade och luttrade journalister kan visa känslor”. Starkt, genuint, omskakande, berörande. Många säger att de också grät – eftersom de hört Sohas förtvivlade röst dagen innan, säger Cecilia Uddén.