Politikerveckan i Järva äger rum på Spånga IP och lockar alla partiledare till förorten. Foto: SVT

Margit Silberstein: Det behövs mer än en Järvavecka

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Det kan förstås ses som en uppvisning och ett röstfiske när politikerna åker till förorten. Eller som en resa i jakten på människors oro, som politikerna säger sig vilja fånga. Men det är också en manifestation över att det som brukar kallas utanförskapet är en del av Sverige.

Margit Silberstein

Frilansjournalist

För ett år sedan var det bara Gustav Fridolin som deltog i Järvaveckan. I år tar sig alla partiledare till Järva. Stefan Löfvens närvaro är möjligen det mest symboltyngda eftersom han tackat nej till Almedalen. Han avstår från det som brukar beskrivas som rosévinets, lobbyismens och elitens minglande och frotterande till förmån för den mindre glamorösa Järvaveckan. 

På sin Facebooksida skriver Löfven: ”Det är dags att fler viljor från förorter och bruksorter, landsbygd och skärgård får ta större plats i svensk politik.”

Agenda

Persson nobbade också Almedalen

Fast Löfven är inte den förste socialdemokratiske ledare som tackat nej. Göran Persson nobbade också Almedalen. Han gjorde det med motiveringen att det var emot hans principer att avbryta sommarsemestern. Men inför valen 2002 och 2006 frångick han för säkerhets skull principerna och åkte dit och ställde sig på Almedalsscenen.

Det finns inte en politiker som inte talar om oron. De jagar den oro som de kommit fram till att människor bär på och de vill fånga den. Analysen är att människors oro bland annat tar sig uttryck i att alltfler sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Nervositet över utvecklingen

Men politikerna är också nervösa själva. Över utvecklingen i utsatta områden, när det gäller till exempel arbetslösheten, som leder till isolering och utanförskap.

Och att de som är födda i ett annat land följer ett liknande mönster, som de som bott här från början. I den senaste mätningen från SCB är Sverigedemokraterna det tredje största partiet bland människor med utländsk bakgrund. Socialdemokraterna är fortfarande störst och Moderaterna näst största partiet.

Sverige är ett uppdelat land i de som är innanför och andra som är utanför och så har det varit i flera decennier. Integrationen är misslyckad, är de flesta överens om.

Ordet integration fanns knappt

På 60-talet när Tage Erlander var statsminister och landsfader fanns ordet integration knappt på kartan. Då trodde man att de som kom hit från framförallt Grekland, Italien och Jugoslavien för att jobba skulle åka hem igen.

Erlander ska ha sagt om 60-talets arbetskraftsinvandring att det var osannolikt att ”arbetare som kom hit från den soliga södern skulle ha någon större lust att stanna här.” De stannade. Och i olika omgångar, som avspeglade händelser runt omkring oss, kom också flyktingarna. De kom från länder som Chile, Bosnien, Syrien, Turkiet, Iran och Irak.

Fram till mitten av 70-talet var det assimilation som gällde. De som kom till Sverige skulle överge sin kultur och sitt språk för att bli ”svenskar”. Men 1975 skrotades assimilationspolitiken till förmån för integration.

Skulle få behålla sin ”särart”

Då talades det om att de som inte var födda i Sverige skulle få behålla sin ”särart”. Barnen i skolan fick rätt till hemspråksundervisning och de olika invandrargruppernas organisationer kunde få pengar av staten för att bedriva verksamhet med anknytning till hemlandet.

I dag finns de som tycker att den svenska staten haft en alltför okritisk hållning till invandrarorganisationerna. Att organisationer, som fick statligt stöd, själva bidragit till utanförskap, isolering och en osund bindning till det gamla hemlandet genom en strävan att kontrollera sina landsmän.

Alla regeringar har genom årtionden försökt att bryta segregationen. Ingvar Carlsson sade i sin regeringsförklaring 1994 att ”det får inte finnas ett Sverige för oss och ett annat för dem.” Göran Persson lade några år senare fram sin storstadsproposition, som skulle bidra till mera jämlika levnadsvillkor.

Miljarderna har inte hjälpt

Många miljarder har satsats på att förbättra för invånarna i de utsatta områdena. Trots det har gränsen mellan innanförskap och utanförskap blivit allt skarpare. Det som på 90-talet var en storstadsföreteelse har också ätit sig in i små och mellanstora kommuner ute i landet.

En slutsats är det behövs mer än en Järvavecka av årets femtiotvå veckor.

Reportage i Agenda söndag 11 juni kl 21.15 i SVT2 och SVT Play. I studion: Ahmed Abdirahman, grundare och ordförande i The Global Village, en ideell förening som arrangerar Politikerveckan i Järva.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Agenda

Mer i ämnet