I december förra året gjorde opinionsinstitutet Skop en mätning som visade att 49 procent av de tillfrågade ansåg att regeringen gjorde ett dåligt jobb. Det var den sämsta siffran sedan 1987. I SVT:s Sifo anser alltså 66 procent att de har mycket eller ganska litet förtroende för regeringen.
Politik är en förtroendebransch, brukar politikerna själva säga. Så vad är det för en bransch när förtroendet brister och mandatet försvagas?
Den rödgröna regeringen har utvecklat en olycklig relation till väljarna, där legitimiteten perforeras. Men det betyder inte att massorna mobiliserar och ropar på Anna Kinberg Batra istället. Visserligen är det fler som vill ha Anna Kinberg Batra som statsminister än de som föredrar Stefan Löfen, men förtroendet för Kinberg Batra har också sjunkit och kampen mellan de två huvudmotståndarna förs inte på någon topp, de fäktas snarare i en dalsänka.
M har vunnit
Under Anna Kinberg Batras ordförandeskap har Moderaternas flyktingpolitik genomgått en metamorfos. Kinberg Batra har till stor del byggt sin partiledarkarriär på att driva den hårdaste flyktingpolitiken i riksdagen näst efter Sverigedemokraterna. Det har Moderaterna vunnit på, väljarna återvänder från Sverigedemokraterna till Moderaterna.
Kinberg Batra har fått kritik för otydlighet, men något tycks ha hänt den senaste tiden. Plötsligt och inför öppen ridå kör hon över de tre små allianspartierna, som brukar kalla varandra alliansvänner, och deklarerar att med henne som statsminister blir det inte tal om någon lagstiftning om låga löner.
Lång tid skapa förtroende
Några dagar senare knäpper hon förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth på näsan så det smäller, när hon förklarar att en kulturminister, som läser sajten Avpixlat, vill hon inte ha i sin regering.
Det heter också att det tar lång tid att skapa förtroende, men att det går väldigt fort att rasera. Stefan Löfven har egentligen aldrig hunnit bygga något stabilt förtroende hos väljarna. Det började visserligen högtflygande och med stora förväntningar.
Efter tiden med Håkan Juholt kunde det inte bli sämre, enligt partisnacket. Stefan Löfven ansågs vara ordning och reda med båda fötterna i en mylla, där han som Metallbas förstod sig på den nya världen och globaliseringens villkor. Han var respekterad i partiet och i näringslivet, som Fredrik Reinfeldt hade etiketterat särintresse.
Även Juholt kritiserar
Men sen föll budgeten. Och sen kom alla de internt svåra frågorna där Miljöpartiet och Socialdemokraterna våndades och slet och drog åt olika håll. Och sen tappade näringslivet förtroendet. Och så började partikamrater att ropa på visioner och riktning för politiken. Och så kom flyktingarna. Under lång tid har det rört sig i en riktning i opinionsmätningarna – utför.
Nu kritiserar även Håkan Juholt, den inofficiella måttstocken för värsta scenariot, regeringens politik. Göran Persson gör det med jämna mellanrum.
Men Stefan Löfven har nu hittat sitt tema. Den svenska modellen. Han och regeringen vill inte prata flyktingar mer. De hoppas att frågan ska vara förflyttad till EU och Turkiet och att flyktinginvandringen till Sverige ska bli försumbar. Ingen i regeringen vill återuppleva presskonferenserna där den ena ministern efter den andra stod upp och varnade för systemkollaps, vilket sannolikt bidrog till den oro och brist på tillit som kan avläsas i dagens Sifo.
Löfven allt tydligare
Stefan Löfven anser att den svenska modellen, som i hans tappning omfattar både lönebildningen och välfärden, är hotad. Men det är inte enbart de borgerliga partierna som utgör en allvarlig fara för den svenska välfärden. Stefan Löfven har blivit allt tydligare med att också ett oönskat stort antal flyktingar skulle riskera välfärdsystemet som vi känner det i dag.
Hans klarspråk och införandet av en asylpolitik som tillhör EU:s strängaste ser ut att vända Socialdemokraternas vandring nedåt i opinionsmätningarna. Förlupna väjare återvänder från Sverigedemokraterna till Socialdemokraterna.
Ska man vara riktigt cynisk kan man säga att Löfven kan tacka flyktingarna för väljarnas återtåg från Sverigedemokraterna till Socialdemokraterna. För om flyktingarna bara hade stannat där de var hade regeringen sannolikt inte stramat åt asylpolitiken till EU:s miniminivå. Och Sverigedemokraterna hade kunnat fortsätta växa i orubbat bo.