Bakgrunden är att Saudiarabien valts in i FN:s kvinnokommission. Den svenska regeringen har hittills vägrat att berätta hur den röstade. Av det som hittills sagts – och inte sagts – av utrikesministern ligger det dock nära till hands att dra slutsatsen att Sverige röstade för Saudiarabien.
Frågan är naturligtvis mycket kontroversiell. Den rödgröna regeringen har hittills haft en hög svansföring i utrikespolitiken. Med fokus på mänskliga rättigheter och feminism har man tydligt signalerat ett avgörande skifte gentemot den förra alliansregeringens utrikespolitik.
Svider i skinnet
Självklart svider det därför ordentligt i skinnet när dessa stolta paroller kraschlandar för kritiken att samma regering varit med om att hjälpa in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission. Att dementera detta hade varit den enklaste sak i världen för regeringen, trots sekretessen, men det har man alltså inte gjort.
Flera uppmärksammade gräl
Regeringen har sedan den tillträdde 2014 hamnat i en rad uppmärksammade utrikespolitiska gräl. Det har handlat om planerna på att erkänna Västsahara men också frän kritik mot såväl Israel som Saudiarabien för bristande mänskliga rättigheter.
Ambitionen att få en plats i FN:s säkerhetsråd innebar dock att regeringen snabbt försökte bilägga konflikterna med viktiga länder i arabvärlden som Marocko och Saudiarabien.
Erkännandet av Västsahara sköts upp på obestämd tid och kritiken mot Saudiarabiens kritiserade bestraffningsmetoder tonades ner. I båda fallen kritiserades regeringen hårt av de politiska motståndarna.
Nu har regeringen åter hamnat i ett inrikespolitiskt bråk om utrikespolitiken. Ånyo illustrerar det hur svårt det kan vara att hamna rätt i internationella relationer, inte minst med diktaturer.
Opportunistisk
Men det kommer inte att bli enkelt för oppositionen att dra politiska poänger på det här, trots att läget kan tyckas gynnsamt.
Som utbildningsminister var till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund med om att rösta in Iran i FN:s kvinnokommission. Hans hårda kritik i dag mot den rödgröna regeringen framstår därför mer som opportunistisk än övertygad.
Samtidigt visar den här konflikten hur politiker i dessa frågor byter både åsikt och agerande beroende på om de för stunden sitter i en regering eller tillhör oppositionen. Under alliansregeringens år kritiserade till exempel Socialdemokraterna flera av den regeringens resor till tvivelaktiga diktaturer, bland andra Libyen, Iran och Kina. I dag är situationen den omvända, liksom kritiken.
I regeringsställning handlar det självfallet mer om att driva en pragmatisk realpolitik där man ibland tvingas dagtinga med sin övertygelse för att nå konkreta resultat eller undvika internationella bråk. I opposition kan man unna sig en mer renodlad idealistisk hållning, även om man är väl medveten om att denna riskerar att kraschlanda den dag man kommer i regeringsställning.