När Rebecka Åhlund var 20 år och jobbade som sommarvikarie på en nyhetsredaktion kom redaktionschefen fram till henne och gav henne en ofrivillig axelmassage.

– Jag tyckte det var obehagligt och vi var ensamma på redaktionen. Jag pratade med min chef efteråt. Hon sa att han ”säkert inte menade något illa”, säger Rebecka Åhlund.

”Orolig att uppfattas som hysterisk”

Rebecka Åhlund sa inget mer, eftersom hon var rädd att redaktionschefen skulle ta illa upp eller bli ledsen. Hon säger också att hon uppfattade sin position som utsatt eftersom hon var vikarie. I dag arbetar hon som frilansjournalist.

– Trakasserier måste inte vara så grova som våldtäkt. Det räcker att jobba på en redaktion där män diskuterar kvinnors utseende och kommenterar deras sexighet. Som kvinna i samma rum blir jag ofta degraderad till ett objekt, ett utseende.

Varför har du inte sagt något?

– Det har jag gjort. Men inte alltid. Det orkar ingen. Som kvinna är jag dessutom orolig att uppfattas som överkänslig eller hysterisk när jag tar upp trakasserier. Förr spärrades hysteriska kvinnor in på mentalsjukhus. Det är också lätt att börja tvivla på det man varit med om, sitt eget omdöme. Jag säger: ”tafsa inte på mig”, han svarar: ”lägg av jag tafsade inte, jag skulle aldrig tafsa på dig. Så snygg är du inte.”

”Ville vara accepterad i gruppen”

Pernilla Blomberg Wall arbetar som målare i en mansdominerad bransch. Hon säger att det ibland råder en viss jargong och att hon tidigare har haft en kollega som tänkt att alla tjejer ska byta om med killar.

– Han utgick från det, eftersom han har haft en kvinnlig kollega som bytte om med killar. Men numera vågar jag säga ifrån. När jag gick i skolan var det viktigt att vara omtyckt och tillhöra gruppen, då sa man inte ifrån, säger hon.

Hon minns ett tillfälle när en vän till henne vaknade upp av att en kille stod och runkade vännen i ansiktet. De berättade för klasskompisar, men ingen trodde dem.

– Vi visste inte vem vi skulle vända oss till och pratade därför inte med någon vuxen. Vi var rädda att inte bli trodda och fattade inte att det var brottsligt.

I gymnasiet minns hon ett tillfälle där hon faktiskt vågade säga ifrån.

– Men då blev jag boven och människor vände sig emot mig. Efter det vågade jag inte fortsätta ”bråka”. Jag ville ju vara accepterad och delaktig i gruppen.

”Lägger skulden på sig själv”

Anita Emthén som är dansare och journalist, tror att fler vågar prata nu eftersom de blir uppbackade av andra i och med kampanjen #metoo.

– Tidigare har man inte vågat, eftersom man är rädd att inte få jobb eller att inte bli trodd.

Hon berättar att hon själv blivit tafsad på av en lärare när hon studerade till journalist 1999.

– Men många tyckte om honom och därför var det väl få som reagerade. Det är vanligt att man lägger skulden på sig själv och känner skam.