Från att ha varit något av kelgrisen i svensk politik har Miljöpartiets gröna glans flagnat betydligt efter regeringsskiftet i höstas.

Regeringen som helhet har haft stora problem sedan den tillträdde. Budgetpropositionen röstades sensationellt ner i höstas och det här har sedan följts av en rad andra nederlag i riksdagen.

Endast på grund av decemberöverenskommelsen har regeringen lyckats hanka sig kvar.

Vill bli av med MP

Samtidigt växer motsättningarna inom regeringen. Socialdemokrater gör inte längre någon hemlighet av att man gärna vill bli av med Miljöpartiet som regeringspartner.

S-märkta regeringsföreträdare vittnar om växande samarbetssvårigheter samtidigt som språkröret Åsa Romson pekas ut som en allt större belastning för regeringen.

Som om detta inte vore nog har Miljöpartiet i regeringen dessutom tvingats ingå en rad kompromisser som är påfrestande för partiet. Några exempel:

I valrörelsen förra året krävde Miljöpartiet att Vattenfalls tyska kolgruvor skulle stängas. Nu ser det ut som att det blir tvärtemot vad Miljöpartiet krävde: att gruvorna säljs och att gruvdriften fortsätter.

Svårsmält

En annan kontroversiell fråga i det pacifistiskt präglade partiet är det militära försvaret. Här har ledningen trots tidigare krav på militär nedrustning inte bara tvingats gå med på höjda försvarsanslag.

Partiledningen har också accepterat ett ytterligare närmande till Nato, tydligast uttryckt i det så kallade värdlandsavtalet. Avtalet ger Nato möjlighet att placera trupp i Sverige, vilket torde vara svårsmält för Miljöpartiets gräsrötter.

Totalstopp för vapenexport till diktaturer, har varit ett annat viktigt MP-krav. När frågan snart är färdigutredd ser det dock inte ut som att det blir ett totalförbud. Det mesta tyder på att den möjligheten kommer att finnas kvar trots att reglerna skärps.

Politiskt skadeskjutna

Att sitta i en koalitionsregering innebär förstås alltid påfrestningar och kompromisser. För ett parti med en så tydligt idealistisk profil som Miljöpartiet blir svårigheterna ännu större.

Frågan är om partiledningen på helgens kongress lyckas trycka tillbaka den kritik som finns i partiet, eller om politiskt skadskjutna språkrör blir ett lättare byte för upproriska partiaktivister.