Miljöpartister är ofta oförstående till att inte fler väljare röstar på dem. När Märta Stenevi nyligen valdes till språkrör så skedde inte det framför allt för att hon anses sitta inne med nya politiska lösningar som kan utveckla partiet. Nej, hon valdes för att hon anses ha en god kommunikativ förmåga, som bättre ska kunna föra ut Miljöpartiets budskap.

Men lyssnar man på Peter Erikssons kritik i Min sanning mot det egna partiet verkar det inte i först och främst handla om att partiet misslyckats med att få ut sitt budskap. Tvärtom tycks han dra slutsatsen att partiets problem inte minst beror på ett antal misslyckade strategiska beslut.

”En hel del sanning i det Eriksson säger”

Visst, man kan avfärda Erikssons synpunkter som illasinnad kritik mot efterträdarna på språkrörsposten, främst Åsa Romson och Gustav Fridolin. Men det ligger sannolikt en hel del sanning i det Eriksson säger.

Ju hårdare ett parti binder sig vid masten i en fråga, desto jobbigare blir det att ta sig därifrån. Det kan visserligen uppfattas som en självklarhet, men oerfarna och idealistiska politiker går inte sällan i den fällan.

Miljöpartiet med just Romson och Fridolin i ledningen gjorde just detta inför valet 2014. Partiet lovade att aldrig på något sätt medverka till att strama åt den svenska flyktingpolitiken. När flyktingkrisen väl kom året därpå stretade partiet emot i det längsta, men tvingades ändå till slut motvilligt att acceptera en tydlig skärpning av migrationspolitiken.

Gustav Fridolins kolbit är ett annat exempel på hur det kan gå när man binder sig alltför hårt vid ett politiskt krav. Löftet var att MP skulle se till att Vattenfall stängde sina tyska kolgruvor, att kolet blev kvar i marken. Det kunde man dock inte hålla. Det var inte ens möjligt att genomföra i praktiken, säger Peter Eriksson som tycker att den kampanjen var ”ett misstag från början till slut”.

Båda dessa saker, flyktingpolitiken och kolbiten, har blivit tydliga illustrationer på Miljöpartiets oförmåga att hålla fast vid sina löften. Sannolikt har det också kostat partiet en hel del besvikna väljare.

Peter Eriksson, som själv är från Kalix, beklagar också att partiet framför allt har blivit ett storstadsparti. Han tycks skylla detta på moralismen i partiet. Identiteten med den miljömedvetna urbana medelklassväljaren med tydliga normer om vad man ska äta och hur man ska bete sig har stött bort väljare på landsbygden.

”Bolund och Stenevi har anledning att lyssna”

Lyssnar man på Peter Eriksson har Miljöpartiet en lång väg att gå, i alla fall om partiet vill spela en större roll i svensk politik, och inte ständigt slåss för att klara riksdagsspärren. Problemen handlar alltså om mycket mer än att man inte lyckats nå ut med sitt politiska budskap.

Kritiken mot det egna partiet väcker sannolikt en hel del irritation inom den nuvarande ledningen. Även sakpolitiskt lär en del reagera. Peter Eriksson tycker till exempel att omläggningen av migrationspolitiken var nödvändig, givet det förändrade omvärldsläget.

Det kan dock vara bra att hålla i minnet att han trots allt är en av de mest framgångsrika politiker partiet har haft. De nuvarande språkrören, Per Bolund och Märta Stenevi, har alltså anledning att lyssna på hans råd.