Runt 90 000 svenskar dör årligen. 2018 är min pappa en pinne i den statistiken. Det var en kall aprilmorgon och solen hade ännu inte gått upp när jag hörde hans utandning. Och sen inget mer. Bredvid skalet av en 62-årig man upptäckte jag att nyfikenheten inte nödvändigtvis tar paus när faderslösheten inträffar. Nya syner, känslor, tankar och upplevelser – men också nya möten.
Gemenskapen är viktigast
Frisörer, tandläkare och naprapater har jag träffat många gånger och därför känns de inte främmande. Men vilka är de som kommer att ta hand om mig och mitt stoff när jag är död? Vad gör dessa människor på dagarna? Vad pratar de om vid fikabordet? Och vad tänker de om att jobba så nära döden som de gör?
När det blir dags för våra vägar att korsas kommer det att vara för sent för mig att få svar på dessa frågor, så därför träffar jag dem nu: Julia på hospice, Douglas på begravningsbyrån, och Nina som både jobbar på krematoriet och på kyrkogården. De säger alla att gemenskapen på jobbet är viktig, liksom att tillåta sig att skratta med kollegor vid fikabordet. Att behöva ta hand om barn och unga som har dött är det svåraste i jobbet, men en fördel med de ständiga mötena med döden är att man påminns om att uppskatta livet.
Jag känner inget obehag
När jag står på plastpallen och tittar in i den åttahundragradiga ugnen känner jag inget obehag. Stunden fyller mig istället med vördnad för personen som snart ska rakas ut i en asklåda. Min relation till döden har blivit mindre dramatisk och jag känner respekt för dem som ska ta hand om mig när bara skalet av mig finns kvar.