Enligt Lars Jonung har Sveriges Riksbanks minusränta medfört ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. De som äger fastigheter och aktier har gynnats. Ett annat problem är att Riksbanken bedrivit en ”extremt expansiv” penningpolitik under en hård högkonjunktur när man egentligen borde bedrivit en stram penningpolitik. Dessutom har minusräntan bidragit till att Sveriges valuta har fallit i värde vilket i princip gjort ”alla svenskar fattigare”, enligt Jonung.

– Minusränta är ett sätt att maskera de problem vi har i den svenska ekonomin. Samtidigt som det skapar nya problem. Minusräntan var ett misslyckat experiment, säger Jonung och fortsätter:

– Riksbanken har inte nämnvärt lyckats komma upp till vårt 2-procentsmål. Det har varit många negativa effekter men knappt något positivt som ett utfall av det stora minusränteexperimentet.

Inflationsmål skulle ge tillväxt

Under 90-talet beslutade riksdagen att Riksbanken skulle ha prisstabilitet som främsta mål och 1993 preciserade Riksbanken målet till två procents inflation. Genom att höja och sänka Riksbanksräntan skulle banken påverka inflationen. Enligt 80-talets ekonomiska modeller skulle en oberoende riksbank med ett inflationsmål skapa en långsiktig tillväxt utan kriser. Det såg ut att gå bra tills finanskrisen kom 2008. Vilket fick centralbankerna världen över att sänka räntorna kraftigt. Sveriges Riksbank var bland dem som sänkte mest.

Enligt Lars Jonung har den väntade effekten av de extremt låga räntorna uteblivit. Istället har de medfört nya problem.

– Risken med de låga räntorna är ökade risker för finansiella obalanser och därmed också ökad risk för en ny finanskris. När den kommer så blir det ett högt pris för den svenska ekonomin i form av en mycket låg tillväxt. Det stora problemet vi har i de moderna ekonomierna med stora finansmarknader är att undvika finanskriser för det är de som skapar arbetslöshet och politisk instabilitet, säger Lars Jonung.