Grundlagen är tydlig med sin avsiktsförklaring att regeringen styr riket. Efter 1970-talets grundlagsreformer levererade också det politiska systemet hyggligt stabila regeringar under lång tid. Visst, ofta handlade det om minoritetsregeringar, men så länge de kunde luta sig mot en ideologisk majoritet i parlamentet spelade detta ingen avgörande roll.
Det proportionella valsystemet har efterhand också medverkat till flera nya riksdagspartier i Sverige: Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Ny Demokrati och nu senast Sverigedemokraterna. Ny Demokrati åkte visserligen ur riksdagen efter en mandatperiod, men de övriga partierna har lyckats hålla sig kvar. Sedan grundlagsreformen har alltså riksdagen utökats med tre nya partier.
Blockpolitiken har styrt
Politikerna har försökt hantera den ökade fragmenteringen utifrån blockpolitikens förutsättningar. I dessa block har flera partier samarbetat för att erövra och behålla regeringsmakten.
Socialdemokraterna byggde under lång tid sitt regeringsinnehav på ett indirekt stöd av Vänsterpartiet (fd kommunisterna), men under 1990-talet räckte inte detta till. Först försökte Socialdemokraterna regera med stöd av Centerpartiet (1995-1998) och för att behålla regeringsmakten efter valet 1998 satsade man i stället på ett successivt utbyggt samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
De borgerliga partierna svarade med att grunda den så kallade Alliansen inför valet 2006 och lyckades med den både nå och behålla regeringsmakten fram till 2014. Moderaternas glidning in mot den politiska mitten skapade dock utrymme på högerkanten för Sverigedemokraterna, som kom in i riksdagen 2010 och som sedan dess har växt stadigt.
Lika svårt att bilda regering i framtiden
De andra partiernas ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna har lett till att det idag i praktiken finns tre politiska block i riksdagen, som inte vill samverka med varandra. Därmed har regeringsbildningen lamslagits, vilket är den situation vi befinner oss i just nu.
Ingenting tyder på att det här en situation som kommer att vara övergående. Utvecklingen i andra jämförbara västländer visar att traditionella partier har svårt att locka tillbaka väljare som flytt till nya partier på högerkanten. Ingenting tyder alltså på att Sverigedemokraterna skulle vara en tillfällig gäst i den svenska riksdagen. Försvagningen av de traditionella maktpartierna Socialdemokraterna och Moderaterna indikerar också att det fragmenterade läget i svensk politik kommer att bestå.
Av allt att döma kommer det därmed att bli lika svårt framöver att bilda regeringar i Sverige som det är efter höstens val.
De låsningar och blockeringar vi nu ser i riksdagen kan alltså bli ett återkommande tema efter val och eventuella extraval i framtiden. Ingenting i dagsläget tyder heller på att de politiska partierna är beredda att hitta nya vägar eller hitta nya positioner för att hantera den nya parlamentariska situationen. Tvärtom verkar den politiska låsningen vara total.
Finns en sak de kan göra – redan nu
En av den representativa demokratins huvuduppgifter är trots allt att leverera fungerande regeringar. Det är en del av kontraktet mellan väljare och valda i en representativ demokrati. Klarar inte politiken av denna grundläggande uppgift riskerar det att leda till ökat misstroende mot de demokratiska institutionerna och på sikt misstro mot demokratin i sig. Risken är att det också banar väg för nya missnöjespartier.
Även om partierna denna höst inte ser ut att kunna komma överens om vilka som ska bilda regering, finns det faktiskt en sak de kan göra redan nu: Inleda ett arbete för att reformera de grundlagar som reglerar det politiska systemet. Det påverkar inte dagens låsta läge, men kan underlätta för kommande regeringsbildningar.
Det första, som inte skulle vara särskilt svårt, vore att enas om en tydlig tidsgräns för regeringsbildningen. Ett sådant förslag skulle kunna vara att ett extraval utlyses per automatik om inte regeringsbildningen är klar inom till exempel tre månader. Det skulle sätta press på partiledarna att göra upp i regeringsfrågan. Särskilt partier som räds ett extraval skulle i ett sådant läge förmodligen vara mer kompromissvilliga.
Rullande mandatperioder?
Ett annat möjligt förslag är att införa rullande mandatperioder, det vill säga att från varje val gäller en fyraårig mandatperiod. Idag har Sverige fasta mandatperioder, vilket innebär att ordinarie val alltid hålls vid en fast tidpunkt, även om ett extraval hållits. Det här motverkar förstås förekomsten av extraval eftersom en ny regering efter ett sådant alltid får mindre tid på sig att prestera en politik, som kan vinna väljarnas gillande. Genom att införa rullande mandatperioder skulle det bli mer attraktivt för partierna att våga testa extraval för att lösa upp eventuella låsningar i regeringsfrågan. Samtidigt skulle pressen öka på de partier som vid en given tidpunkt fruktar ett extraval.
Det tredje sättet som skulle kunna underlätta för en regeringsbildning är att höja spärren till riksdagen. Det skulle sannolikt leda till färre partier i riksdagen. Sverige har idag en riksdagsspärr på fyra procent, medan Tyskland till exempel har en spärr på fem procent i valet till den tyska förbundsdagen. Holland är ett exempel på ett land som inte har någon spärr alls. Här sitter 13 partier i parlamentet och det tog sju månader att bilda en regering efter senaste valet 2017.
Kontroversiell handling
Men att höja riksdagsspärren är kontroversiellt bland flera partier i den svenska riskdagen. Flera av de mindre partierna skulle ju då riskera att åka ur riksdagen i kommande val. Dagens proportionella valsystem erbjuder ju en möjlighet också för små partier att i vissa lägen få stort politiskt inflytande. Att de frivilligt skulle avstå från denna makt är inte troligt. Om alternativet är en risk att åka ur riksdagen är det rimligt att anta att de kommer att slåss med näbbar och klor mot en höjd riksdagsspärr.
Ett fjärde sätt att underlätta för en regeringsbildning kan vara att förändra det svenska valsystemet. Det är idag strikt proportionellt vilket är en av förklaringarna till att antalet riksdagspartier successivt har ökat i Sverige. Ett alternativ till det proportionella systemet är det som kallas majoritetsval i enmansvalkretsar. Detta valsystem innebär att endast en riksdagsledamot och ett parti utses i varje valkrets. Vinnaren tar allt, alltså. Det gynnar något förenklat större partier och partier som har vind i ryggen, men det kan också gynna partier som är starka regionalt. Majoritetsval i enmansvalkretsar tenderar även att skapa starka och handlingskraftiga regeringar, men innebär samtidigt att mindre partier får svårare att ta sig in i parlamentet och därmed att göra sin röst hörd.
Det finns olika varianter av detta valsystem. Antingen kan man tänka sig att det hålls en enda valomgång där den kandidat som fått flest röster utses till parlamentsledamot, som till exempel i Storbritannien. Eller att valet sker i två omgångar där de två kandidater med flest röster i den första omgången (om inte någon fått över 50 procent av rösterna) går vidare till en andra avgörande omgång, som till exempel i Frankrike.
Uppriktig vilja att underlätta framtida regeringsbildningar?
Men även om det svenska politiska systemet är under hård press av låsningarna i den nu pågående regeringsbildningsprocessen är frågan om det finns någon uppriktig vilja bland partierna att på detta sätt underlätta framtida regeringsbildningar. I vågskålen finns ju även det egna partiets makt och inflytande. Flera av de partier som idag spelar en viktig roll i det maktspel som nu pågår skulle riskera att marginaliseras eller helt åka ur riksdagen. Sannolikheten är alltså trots allt begränsad för några större och mer genomgripande förändringar av det politiska systemet.
Alternativet är att vi alla får ställa in oss på en framtid med svaga regeringar som har svårt att styra riket. Det skulle kraftigt öka riksdagens makt och inflytande över politiken. Regeringen skulle visserligen fortsätta att lägga sina propositioner, men förslagen skulle i allt större utsträckning förändras och stöpas om under riksdagsbehandlingen.
Problemet är bara att de tjänstemannaresurser som krävs för detta idag enbart finns i regeringskansliet, inte i riksdagen. För att klara en sådan situation där allt mer av politiken bereds och handläggs i riksdagen behöver sannolikt riksdagens tjänstemannakår byggas ut kraftigt. Och att enas om sådana utökade resurser är sannolikt enklare än att enas om förändringar av valsystemet.