Att hålla ihop sitt parti är en huvuduppgift för varje partiledare. Falanger som öppet strider mot varandra skrämmer inte bara bort väljare, det gör det också omöjligt att nå ut med det sakpolitiska budskapet. Det där visste Nyamko Sabuni när hon valdes till partiledare i juni 2019. Utan intern uppslutning skulle hon inte kunna uppfylla den andra huvuduppgiften – att lyfta partiets usla opinionssiffror. Konkurrenten till partiledarposten Erik Ullenhag (L) uttryckte det så här när Sabuni blev vald: “Tala väl om varandra. Om inte vi talar väl om varandra, så är det inga andra som gör det heller”.
Nästintill parodisk följetong
I efterhand framstår den initiala förhoppningen om enighet som en smula naiv. Väljer man en partiledare som är emot det samarbete som partiet efter stor vånda sagt ja till ett halvår tidigare är det upplagt för fortsatt strid. Och med varje ny bottennotering i opinionsmätningarna får striden nytt bränsle. De senaste månaderna har de liberala kvalen blivit en nästintill parodisk följetong på tidningarnas debattsidor. 120 liberaler i ett upprop mot januarisamarbetet ena dagen och 150 för samarbetet nästa. Inte konstigt att väljarna inte vet var de har riksdagens näst minsta parti.
Ohållbart förstås, vilket båda sidor nu börjat inse. I morgon har partistyrelsen och riksdagsgruppen ett extrainsatt möte om januriavtalet och regeringsfrågan. Något beslut väntas inte men tongivande liberaler planerar nu för ett avgörande i två steg. Först ett partiråd någon gång i vår som får ta ställning till om Liberalerna ska lämna januarisamarbetet och sedan ett landsmöte i november som får avgöra vilken regering partiet ska verka för i nästa val.
Bäddar för ”januari-exit”
Vad Nyamko Sabuni vill är ingen hemlighet. Hon och delar av partiledningen har länge bäddat för en “januari-exit”. I förra veckan togs ett avgörande steg med hotet om att lämna budgetsamarbetet om regeringen inte drar tillbaka de lättnader i migrationspolitiken som MP har drivit fram. I sak verkar partiet vara överens – men att göra migrationsfrågan till kabinettsfråga har pekats ut som ett historiskt misstag.
Trots kritiken är partiledningen övertygad om att de har majoritet för sin exit. Risken för regeringskris eller extraval tonas ned med argumentet att Stefan Löfven (S) aldrig kommer låta det gå så långt.
Att regeringen skulle dra tillbaka migrationsförslagen är osannolikt. Men det ska inte uteslutas att man finner en annan lösning som gör att Nyamko Sabuni (L) kan backa på sitt ultimatum utan att behöva tappa ansiktet.
Bråket fortsätter
Oavsett vad så talar det mesta för att de liberala falangerna kommer att fortsätta bråka tills dess att partiet sätter ner foten i regeringsfrågan. Ska partiet vara det socialliberala mittenalternativet som i samverkan med andra ser till att Sverigedemokraterna får så lite inflytande som möjligt? Eller ska partiet stödja Ulf Kristersson (M) som statsminister med ett antal röda linjer när det gäller SD?
Blir svaret att det inte heller nästa mandatperiod är möjligt att stödja en moderatledd regering på grund av Sverigedemokraterna blir det svårt för Nyamko Sabuni att sitta kvar som partiledare. Väljer partiet istället Kristersson-anhängarnas linje riskeras ett strömhopp av de partiaktiva som ser kampen mot SD som central för att bevara partiets själ