Favorit att ta över efter Lars Ohly är Jonas Sjöstedt, 46 år. Han har varit EU-parlamentariker, skrivit flera böcker och sitter i Riksdagen. Född i Göteborg, flyttade sedan till Umeå, men har också bott i New York under en period. Jonas Sjöstedt gjorde sig tidigt känd som en förnyare i Vänsterpartiet, men försöker nu lansera sig om en kandidat i partiets mittfåra.
Han vill att Vänsterpartiet ska skaffa sig en tydligare miljöprofil för att kunna utmana Miljöpartiet om miljömedvetna storstadsväljare, Med hänvisning till finanskrisen argumenterar han också för en hårdare reglering av banksektorn. Jonas Sjöstedt är samtidigt pådrivande för att Vänsterpartiet ska ha ett delat ledarskap.
Ulla Andersson, 48 år, från Gävle, är riksdagsledamot och har de senaste åren varit partiets ekonomisk-politiska talesperson. Hon vill att jämställdhetspolitiken ska vara Vänsterpartiets viktigaste prioritering. Under Lars Ohlys tid har kritik förts fram mot partiledningen att feminismen inte ägnats tillräckligt stor kraft i partiet. Ulla Andersson vill också lyfta regionalpolitiken som politisk fråga, Oavsett var i landet man bor ska det finnas en grundläggande samhällsservice, menar hon.
Rossana Dinamarca, 37 år, är född i Chile men sedan länge bosatt i Trollhättan. Även hon vill ha en tydligare feministisk profil av Vänsterpartiet. Hon understryker vikten av att partiet leds av en kvinna och framhåller gärna att hon till skillnad från Sjöstedt och Andersson ännu inte passerat fyrtio. En annan fråga Rossana Dinamarca vill driva hårdare är det gamla kravet på sex timmars arbetsdag. Däremot säger hon tydligt nej till delat ledarskap. Rossanna Dinamarca är skolpolitisk talesperson i riksdagen och sedan i våras partiets förste vice ordförande.
Hans Linde är yngst i kandidatskaran med sina 32 år. Han är född i Klågerup i Skåne men invald i riksdagen för Göteborgs kommun. Han är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och talesperson i utrikespolitiska frågor. Det innebär att han har tagit flera debatter med utrikesminister Carl Bildt där han visat sig vara både tydlig och debattskicklig. Han anser att Vänsterpartiet alltför mycket blivit ett parti som säger nej till andra partiers förslag och kritiserar andra partier. I stället säger han sig vilja ha ha ett mer offensivt parti som hårdare driver egna frågor. Han är också partiets talesperson i HBT-frågor.
Om man tittar på kandidaternas popularitet bland väljarna i förra valet vinner Jonas Sjöstedt klart. Han fick 5500 personkryss i Västerbotten, i särklass flest. Hans Linde fick nöja sig med 1600 i Göteborg, Rossana Dinamarca med 1200 i Västa Götaland och Ulla Andersson fick under tusen kryss i Gävleborg.
Om Jonas Sjöstedt är favorit att ta över partiledarskapet får nog Hans Linde ses som den med minst chans att bli vald. Läget är mer öppet mellan Ulla Andersson och Rossana Dinamarca, om det blir ett delat ledarskap. Ulla Andersson har stärkt sina aktier som ekonomisk-politisk talesperson, men är inget självklart partiledarval bland vänsterpartisterna.
Rossana Dinamarca har pekats ut som Lars Ohlys egen favorit, men det kan i sådana här sammanhang bli en nackdel. När partier väljer ny partiledare finns i bland en tendens att försöka göra sig kvitt det eller dem som förknippas med den gamla ledningen. Det har flera partiledarkandidater i andra partier brutalt tvingas erfara tidigare, t ex Pär Nuder i Socialdemokraterna efter Göran Perssons avgång eller Per Unckels misslyckade försök att bli partiledare efter Carl Bildt.
De gamla motstättningarna i Vänsterpartiet mellan sk förnyare och traditionalister tycks inte vara lika starka längre i Vänsterpartiet. Mellan de fyra kandidaterna finns visserligen skillnader i politiska prioriteringar, framtoning och personliga egenskaper, men det är knappast fråga om avgörande politiska vägval.
Den eller de partiledare som väljs på kongressen i januari får ett hårt tryck på sig att vända partiets negativa trend efter fem förlustval. Samtidigt är det farligt att tro att partiledarbyten löser alla problem. Det fick Centerpartiet erfara när Lennart Daléus valdes till partiledare liksom Folkpartiet när Maria Leissner blev partiledare.
Vänsterpartiet står inför svåra utmaningar och avgörande omprövningar. Sedan valframgångarna på 1990-talet har partiet successivt tappat väljare i alla grupper. Särskilt allvarligt är att också LO-grupperna sviker partiet. I senaste valet t ex röstade bara nio procent av LO-medlemmarna på Vänsterpartiet medan 16 procent av dem röstade på Moderaterna. I valet 1998 röstade över 20 procent av LO-medlemmarna på Vänsterpartiet.
Ska Vänsterpartiet åter bli en politisk maktfaktor i svensk politik är det alltså en rejäl hemläxa som väntar, inte bara för en ny partiledning utan för hela Vänsterpartiet.
Mats Knutson
inrikespolitisk kommentator
mats.knutson@svt.se