SVT/Novus senaste väljarbarometer visar att opinionen ligger relativt stilla just nu. Men det är fortfarande mycket jämnt mellan blocken, vilket skapar förutsättningar för en spännande politisk vår innan själva valrörelsen börjar.
Sverigedemokraterna tar tillbaka lite av den mark som tidigare förlorats. Moderaterna vänder neråt igen samtidigt som övriga allianspartier ökar något. Samtidigt kan man skönja en tillbakagång för de rödgröna partierna. Samtliga förändringar är dock så små att de inte är statistiskt säkra.
För Miljöpartiet är läget fortsatt problematiskt. För andra gången hamnar partiet under riksdagsspärren.
Ingen ny erfarenhet
I SVT/Novus senaste väljarbarometer får Miljöpartiet bara 3,8 procent av opinionsstödet. Så här låga nivåer skapar både oro och nervositet i de egna leden. Ytterst riskerar ju partiet att åka ur riksdagen.
För Miljöpartiet är det heller ingen ny erfarenhet. Det skedde i valet 1991 då partiet tvingades lämna riksdagen. År 2002 såg läget också dystert ut, men ett strategiskt språkrörsbyte på vårkanten bäddade för en uppgång i valrörelsen.
Andra partier har varit i liknande situationer. Kristdemokraterna är mer eller mindre ständigt i kris. I flera val har partiet räddats av taktikröster. Centerpartiet var illa ute inför förra valet och en del experter förutspådde till och med partiets sorti ur riksdagen. Men Annie Lööf lyckades vända utvecklingen.
Folkpartiet skakades av en djup kris inför valet 2002 med låga opinionssiffror och interna stridigheter. Men i slutet av valrörelsen lyckades dåvarande partiledaren Lars Leijonborg vända nedgång till uppgång och blev ”lejonkungen” med hela svenska folket.
Känsliga internt
Historien visar alltså att det finns goda möjligheter att vända hotande nederlag till framgång. I det perspektivet är det förstås viktigt att inte drabbas av stora skälvan när alla siffror går åt fel håll, vilket de tycks göra för Miljöpartiet just nu. Samtidigt är det så partier fungerar. Offentligt viftar de gärna bort dåliga opinionsundersökningar, men internt är partierna väldigt känsliga. Dåliga opinionssiffror skapar stress och press. Både för partierna som enheter men också för de förtroendevalda som riskerar att bli av med sina uppdrag.
Ytterst faller ansvaret på partiledaren, eller i det här fallet på språkrören. De bär ju det yttersta ansvaret för hur partiet prioriterar sin politik och kommunikation.
Nu är uppenbart taktiken att Miljöpartiet ska återgå till sin kärnfråga, miljön, för att försöka vända opinionen före valdagen.
Miljöpartiet har i flera år försökt bredda partiet och Gustav Fridolin har till exempel hellre pratat skola och utbildning än klimat och miljö. Den strategin har av allt att döma misslyckats.
När partiet nu går till val kommer de förstås också att handla om en generösare flyktingpolitik, en annan profilfråga, men huvudfokus kommer att vara klimat – och miljöpolitiken.
Ska partiet vinna tillbaka de väljare som flytt är det sannolikt den enda vägen att gå. Här har Miljöpartiet fortfarande stort förtroende bland väljarna, även om det fallit under den senaste mandatperioden.
Klimatet inte lika viktig fråga
Problemet för Miljöpartiet är dock att miljöfrågan generellt har minskat i politisk betydelse. När partiet var på topp i EU-valet 2014 och fick 15 procent av rösterna ansåg 50 procent av väljarna att miljön- och klimatet var den viktigaste politiska frågan. Enligt Novus senaste undersökning om de viktigaste politiska frågorna anser endast 27 procent av väljarna att miljö/klimat är den viktigaste frågan. Miljöpartiets nedgång i opinionen har alltså följt väljarnas engagemang i partiets huvudfråga.
Ett annat problem för Miljöpartiet är att de unga väljarna samtidigt verkar lämna partiet. Det här är på sätt och vis ett dubbelt problem. Bland de unga väljarna finns ett stort engagemang i klimatfrågan, ändå överger dessa väljare Miljöpartiet.
En slutsats av denna mandatperiod är att det är extra svårt för ett idealistiskt parti som Miljöpartiet att ta plats i en regering. Smärtsamma kompromisser i för partiet viktiga sakfrågor har skapat intern debatt och hård kritik från egna stödtrupper.
Misslyckades med att leva upp till löften
Miljöpartiets huvudproblem under mandatperioden har varit de orealistiska löften som ställdes ut före valet. Partiet har byggt in alltför stora förväntningar på vad det kunde uträtta i regeringsställning. Dessutom innebar flyktingkrisen 2015 att Miljöpartiet som regeringsparti tvingades föra en helt annan asylpolitik än den man tidigare alltid har pratat om.
Åker Miljöpartiet ur riksdagen är huvudförklaringen att partiet misslyckades med att leva upp till de högt ställda förväntningar man skapade i opposition.
Men loppet är förstås inte kört ännu. Exempel finns som sagt på andra partier som lyckats vända en nedåtgående trend.
Men frågan är om Miljöpartiets ledning har självinsikten och förmågan att vända opinionen på den korta tid som återstår till valdagen. Gustav Fridolin tycks vara en skugga av sitt forna jag, och Isabella Lövin är oprövad som vallokomotiv. Det är alltså en helt öppen fråga om denna duo kommer att firas som hjältar på kvällen den 9 september eller om de bli ihågkomna som språkrören som förde Miljöpartiet ur riksdagen.