Så stod de där för första gången. De forna Alliansledarna på motsatta sidor i en direktsänd tv-debatt. Inte konstigt att Stefan Löfven (S) såg belåten ut jämte sina nya partners. Han har ju lyckats med sitt främsta strategiska mål – en allians i spillror och en begraven blockpolitik. Men priset för Socialdemokraterna blev högt, vilket samtliga oppositionsledare tog alla chanser att påminna honom om.
Slopad värnskatt, fri hyressättning i nyproduktion och utökade undantag i turordningsreglerna. Smärtsamma kompromisser som gav Jonas Sjöstedt (V) en gynnsam position att vara “det enda partiet till vänster”. Bakbunden av 73-punktsprogrammet kunde inte Stefan Löfven som vanligt angripa högern för stora skattesänkningar som raserar välfärden.
Istället framhöll han att eftergifterna till C och L var en förutsättning för att Sverige skulle kunna regeras – utan inflytande från SD.
På kort sikt kan det fungera men ”kampen mot högerextremismen” kommer inte kunna vara Socialdemokraternas viktigaste projekt hela mandatperioden. Ska partiet inte tappa fler väljare måste han också visa upp några tunga sakpolitiska segrar.
“Lojala och undvek konflikt”
Även Annie Lööf (C) försvarade som väntat sitt partis vägval och de kompromisser man gjort, exempelvis att man nu säger ja till den flygskatt partiet så sent som i sommaren 2017 ville fälla regeringen för.
– Vi får bära varandras olika viktiga områden. Det är så man bygger politiska kompromisser, sa hon.
Föga slagkraftigt men det sammanfattar ganska väl hur partierna i januarikoalitionen förhöll sig till sin uppgörelse och till varandra. De var lojala och undvek konflikt. Möjligen har både Annie Lööf och Jan Björklund insett att det är omöjligt att både samarbeta och vara i opposition. Istället ligger det i samarbetets natur att man svetsas samman för varje förhandling och för varje debatt där man står sida vid sida.
Sjöstedt och Busch Thor på hugget
Den som hade förväntat sig hårda drabbningar mellan de forna Allianskollegorna blev nog besviken. Inte ens i duellen mellan Annie Lööf (C ) och Ebba Busch Thor (KD) om klimatet hettade det till.
Det gjorde det däremot i debatten om jobb och välfärd. Jonas Sjöstedt upprepade sitt hot om att fälla regeringen och fick snabbt stöd av övriga oppositionsledare. Ändå är det föga troligt att vänsterledaren kommer att våga göra allvar av sitt hot och därmed riskera att bana väg för en M/KD regering. Men för varje löfte om ett misstroende höjer V-ledaren priset för att inte löpa linan ut.
Vid sidan av Jonas Sjöstedt (V) var det Ebba Busch Thor (KD) som var mest på hugget. Självförtroendet har vuxit i takt med opinionssiffrorna hon tog för sig i de flesta av debattens ämnen.
Pressad Kristersson
Värre var det för Ulf Kristersson. Pressad av fallande opinionssiffror och splittringen i partiet kring SD-frågan gick han hårt åt regeringssamarbetet och menade att det var patetiskt för att det inte tar tag i de stora frågorna. Hans ilska över att inte ha fått regeringsmakten är möjligen förståelig, men den tilltalar knappast tittarna.
Även Jimmie Åkesson (SD) ilsknade till mot slutet och markerade hårt mot att Jonas Sjöstedt kallade honom brun. Men i övrigt var SD-ledaren ovanligt nedtonad. Bara en gång klumpade han ihop övriga partier och angrep dem för att ha misslyckats. Att anklaga “sjuklövern” för att ha fört Sverige i fördärvet brukar annars vara ett säkert kort för Jimmie Åkesson. Men nu när hans mål är att bilda ett konservativt block med M och KD valde han en mindre offensiv strategi.
Det här var den första debatten i det nya politiskt landskapet. Stundtals trevande och emellanåt förvirrat när forna vänner stod på olika sidor men ändå var överens i sakfrågorna.
Men så länge frågan om SD fortsätter att splittra borgerligheten och så länge den kulturella värderingsskalan dominerar svensk politik kommer vi få se många debatter som denna.