Ett av marinens vassaste vapen i jakten på den misstänkta ubåten är korvetten Visby. Den tillhör flottans största och nyaste fartyg och är utrustad för bland annat ubåtsjakt och minröjning. Den är byggd för att se men inte synas och till sin hjälp har den en rad sensorer. Ett av de främsta vapnen är olika typer av avancerade undervattensmikrofoner, så kallade sonarer.
”Ubåtsjakt är oerhört besvärligt”
Men trots all avancerad teknik är det ändå mycket svårt att hitta en ubåt. Båtar och alla andra störande ljud gör det svårt att urskilja ljud från undervattensfarkoster. Ubåtar är dessutom byggda för att vara så tysta som möjligt. Det säger Anders Enström som är lärare i marina operationer på försvarshögskolan, och som har tio års erfarenhet från det militära högkvarteret.
– Ubåtsjakt är oerhört besvärligt. Kanske det svåraste man kan ge sig på. Du behöver leta under vattenytan efter något du inte kan se. En viktig sak som man bör ha i minnet är att ljud som uppträder under vattnet behöver kompletteras med en observation från ytan. Man behöver veta om det var nåt ovanpå när man hörde nåt under ytan. Annars är det mycket svårt att dra några kloka slutsatser.
Mellan vattenjetaggregaten i aktern kan korvetten Visby sänka ner en släpsonar (VDS Variable depth sonar). Den är på Visby stor som en personbil och släpas efter fartyget i en vajer. Den kan både lyssna passivt efter ubåtar och dessutom aktivt skicka ut ljud för att hitta saker under ytan precis som ett ekolod.
Försvaret demonstrerade sonaren för SVT dagarna innan sökoperationen i Stockholms skärgård startade, men hur detaljerade bilder sonarerna kan visa är hemligt.
Lyssnar på flera sätt
Visby har även andra undervattenmikrofoner. En slanghydrofon (TAS, towed array sonar) bogseras nära ytan och används för att passivt lyssna efter och lokalisera ljud. I den decimetertjocka slangen, som är över en kilometer lång, finns mikrofoner med täta mellanrum. Med hjälp av utplacerade sonarbojar kan ett större område sökas av. Monterade på skrovet finns minst två typer av sonarer, hög och lågfrekventa. Lågfrekventa sonarer kan avslöja om det finns något i området.
– Den kan tala om att det finns en ubåt där men i stort sett inte mer, säger Anders Enström.
Högfrekventa sonarer däremot ger detaljerade bilder av bottnen man kan bara täcka små områden så dessa kan bara användas om man redan har ringat in ett mål.
– Då är vi inne på avstånd som är betydligt mindre än de områden där man letar på i dag.
”Goda chanser att hitta små saker”
Om det handlar om en skadad miniubåt som ligger tyst kan den ta lång tid att hitta.
– Möjligheterna att hitta små saker som skickar meddelanden är ganska goda. Att hitta saker som ligger helt stilla och är tysta det kan ta längre tid, men det kommer man sannolikt också att hitta eftersom man har en god bild av hur bottnen ser ut i de här områdena och man kan hitta avvikelser. Kan den röra på sig av egen kraft är det svårare, kanske till och med nästan omöjligt.
Korvetten Visby har förutom sonarerna också fjärrstyrda undervattensfarkoster. En typ kan undersöka och filma saker under ytan medan en annan kan användas för minröjning och spränga något på bottnen.
Otränade på skarp jakt
Tekniken är visserligen bättre i dag men marinen har mindre övning på skarp ubåtsjakt än vad man hade på 1980-talet, påpekar Anders Enström.
– Man har inte gjort insatser med den här intensiteten på årtionden. Jag vill inte säga att man är oerfaren, men jag säger att man är otränad i jämförelsen med hur man var i slutet av 80-talet.
Spelar det någon roll för sökandet som pågår nu?
– Ja, det tror jag spelar roll. En väl inkörd organisation och en samtränad besättning kommer ratt lösa uppgiften med större enkelhet än de som inte har prövat att göra sådana saker.