Sveriges Radios Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren blev i onsdags brutalt överfallen i Ingusjien, tillsammans med andra journalister och människorättsaktivister. För två år sedan dödades SR:s korrespondent Nils Horner i Kabul i Afghanistan.
Men att svenska journalister råkar illa ut i tjänsten utomlands är ändå relativt ovanligt, menar Bert Sundström.
– Det är bara en handfull som dödats i tjänsten de senaste hundra åren, säger han och nämner frilansfotografen Martin Adler som mördades i Somalia 2006 – ett olöst fall som diskuterades i Veckans Brott 1 mars – och SVT-fotografen Leonardo Henrichsen, som sköts ihjäl i Chiles huvudstad Santiago för snart 33 år sedan.
På senare år har det varit mycket uppmärksamhet kring journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som skottskadades och fängslades i Etiopien 2012 och Magnus Falkehed och Niclas Hammarström som greps och hölls fångna i en källare i Syrien i nästan sex veckor 2014 innan de frigavs. Men de har alla klarat sig med livet i behåll, liksom Bert Sundström gjorde 2011 i Kairo.
De flesta dödas på hemmaplan
– De allra flesta journalister som dödas i tjänsten är inhemska. Förra året tror jag 110 journalister mördades i världen och det var i första hand journalister som lever och verkar i farliga områden. Det händer att journalister på reportageresa råkar illa ut men det är undantag, säger Bert Sundström.
Det som hänt de senaste decennierna är dock att journalistrollen har gått från att vara ett slags skydd till att vara farlig, säger han.
– Den förändringen skedde under kriget i Jugoslavien och situationen har förvärrats sedan dess. Numera är det tydligt att om jag uppger att jag är journalist, blir jag en måltavla. Men i början av Jugoslavienkriget, när vi var där och rapporterade, satte vi en lapp på bilen där det stod ”TV” för att det skulle skydda oss, säger Bert Sundström.
Har inte bett att få åka till Syrien
Hur påverkades du som människa och yrkesperson efter överfallet i Kairo?
– Det mest konkreta är väl att om jag inte hade överfallits, så hade jag nog sagt till min chef att jag vill åka till Syrien och bevaka kriget där. Jag vill aldrig mer att min fru ska utsättas för en situation där min chef måste ringa henne och säga att man inte vet vad som hänt mig. Det är illa nog för en anhörig en gång, det får inte hända en andra gång, säger Bert Sundström.
Annars menar han att hans yrkesliv inte har förändrats så mycket av det som hände.
– Riskmedveten var jag redan och jag har blivit påhoppad och hotad även senare, i Ukraina. Snarare är det så att en sådan händelse stärker min uppfattning att det vi gör är viktigt och att vi som journalister måste fortsätta arbeta för att ge en så sann bild som möjligt av det som sker.
Har ofta varit i osäkra områden
Bert Sundström, som känner Maria Persson Löfgren och även kände Nils Horner, säger att de tre har haft en sak gemensamt: Att de ofta rört sig i osäkra områden där man vet att det ibland händer saker.
– I dessa områden kan allt verka normalt och lugnt på ytan, inget finns som inger en känsla av påtaglig risk. Sedan kan det komma från ingenstans. När det gäller Maria och Nils verkar det också ha funnits ett visst mått av planering. Någon eller några var väl medvetna om att de var journalister och det gjorde dem till ett uttalat mål, säger Bert Sundström.
Men egentligen är det inte främst utländska journalister som får makthavare att känna sig hotade, menar Bert Sundström, utan det som makthavarna vill komma åt i första hand är de inhemska aktiviteterna. Som exempelvis aktivister som lyfter fram lokala missförhållanden.
Grundprincipen: Inte ta risker
SVT:s grundprincip är att korrespondenter och reportrar inte ska ta risker, säger Bert Sundström, och därför har SVT till exempel undvikit att skicka någon till Syrien sedan kriget där eskalerat.
Det finns ju andra journalister som har riskerat livet för att ta sig in i Syrien för att skildra vad som händer där. Vad tänker du om det?
– En del hämtar nästan sin livskraft från sådana farliga situationer. Men jag kan inte sätta mig till doms över andra. Problemet för SVT är om vi dra nytta av dessa frilansares arbete, men vi har en ganska restriktiv hållning till att köpa in sådant material och därmed kanske locka in fler i livsfarliga situationer, säger han.
Själv tänker han avvakta med att ta kontakt med Maria Persson Löfgren, han vet av egen erfarenhet att det behövs tid för att bearbeta det som hänt.
– Hon måste ha varit fruktansvärt rädd och dessutom blev hon skadad. Det måste ha varit en skräckupplevelse.
Tacksam att ha klarat sig
Hans egen upplevelse av att bli överfallen har nog trots allt mildrats av att han blev räddad och förd till sjukhus av en liten grupp människor, som faktiskt räddade hans liv.
– Dessa människor såg till att jag överlevde och min känsla var att jag hade haft en fantastisk tur. Så fort jag vaknade efter flera dygns medvetslöshet så visste jag att det var jag som hade vaknat, inte en grönsak. Jag var väldigt tacksam.