Den smala asfaltsvägen mellan Särna och Trängslets skjutfält ringlar sig genom skogen. Mossan är torr och blåbär som borde frodas i början av augusti syns knappt till. Här står Johan Szymanski, räddningsledare för Mora brandkår.

På bara några veckor har han blivit ansiktet utåt för de största bränderna som härjat i Sverige i modern tid.

”Larmet går”

Redan när Johan var elva år uppenbarade sig hans framtida yrke. Tv-programmet ”Larmet går” fick honom att bestämma sig för att det var brandingenjör som var kallet. Och på den vägen är det.

Att det blev just Johan Szymanski som fick axla rollen som räddningsledare för hela Trängsletbranden var en slump. Dagen han fick samtalet om att det börjat brinna vid Trängslets skjutbana satt han på en brygga, hemma i Mora.

- Jag drack kaffe på bryggan med en kompis. 90 sekunder senare satt jag i bilen på väg mot branden.

Brandmanskängorna knarrar mot grenar och blåbärsris

Den över tre veckor långa räddningsinsatsen verkar ha stärkt räddningsledaren snarare än att ha tröttat ut honom. Nu väntar pappersarbete och sakta men säkert en återgång till vardagsjobbet i Mora.

Innan dess blir det dock lite semester.

- Men först ska all min personal få den semester som var tänkt att de skulle ha. Det ingår ju i uppdraget att det är först personalen och sedan chefen.

Vemodet efter bränderna

Vi promenerar genom barrskog som aldrig hann slukas av elden. Johan Szymanski lutar sig ner och känner på den torra mossan. Brandmanskängorna knarrar mot grenar och blåbärsris.

Känns det vemodigt nu när allt är över?

- Ja lite, det har varit intensivt.

”Inget vi märkt av”

Den unge räddningsledaren har florerat mycket i media och beskrivits närmast som en hjälte av de större redaktionerna i landet. Men trots att han av många ses som sommarens stora stjärna verkar han ta det nyblivna kändisskapet med ro.

Han skrattar generat och kollar ner i marken när jag ställer frågor om hur det känns att plötsligt vara i rampljuset.

- Det är inget som jag eller personalen märkt av. Vi har varit så fokuserade på uppgiften så man har inte haft tid att läsa tidningar eller hänga med i media.

Så det är inte så att folk hört av sig?

- Jo, jo det är det ju naturligtvis. Men jag har så svårt att se hur det har kunnat blivit bli så för det har ju varit flera bränder. Jag vet ju att jag varit med i mycket medier och så, men jag vet inte vad det fått för effekt.

– Sedan dag ett har jag tyckt att det varit viktigt att folk vet vad vi gör.

Har du fått några beundrarbrev än?

Han skrattar och skakar på huvudet.

– Det tror jag inte, men jag har inte varit hemma och kollat i och för sig.

Johan Szymanski är kvar i brandbubblan medan jag vet att hela Sverige hyllar. Några dagar efter vår intervju berättar Johan Szymanski att beundrarbreven har börjat landa i brevlådan. En förfrågan om att sommarprata är knappast långt bort.

Eller, det är i alla fall min spaning.