Den långa maktkampen med en regering vars gemensamma projekt är att hålla SD borta från inflytande, skriver Elisabeth Marmorstein. Foto: Tomas Oneborg/TT

Analys: Regeringsbildningen borde ha kunnat lösas på några veckor

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Det var ett drama i sju akter som höll svenska väljare på halster i fyra månader. Men egentligen borde maktkampen kunnat avgöras på några veckor.

Utan en gemensam plan för maktskifte i ett läge där Alliansen blev mindre än de rödgröna – var det omöjligt för Ulf Kristersson (M) att bilda regering.

Elisabeth Marmorstein

Inrikespolitisk kommentator

Prologen till den rekordlånga regeringsbildningen skrevs försommaren 2013. Det var då moderatledaren Fredrik Reinfeldt lovade att aldrig ge Sverigedemokraterna inflytande över vem som blev landets statsminister. Om de rödgröna blev större än Alliansen i valet året därpå skulle Stefan Löfven (S) få bilda regering. Punkt.

– Det är ett vägval som jag inte känner till att någon annan har gjort i Europa, där väldigt många borgerliga regeringar snarare har gått närmare den här typen av högerextrema partier som Sverigedemokraterna utgör ett exempel på, konstaterade statsministern i Expressen.

Den gamla striden trycktes tillbaka

Redan då hade den kulturella värderingsskalan börjat få grepp om svensk politik. Den gamla striden mellan höger och vänster, som var en förutsättning både för den traditionella blockpolitiken och alliansbygget, trycktes tillbaka av kampen mellan liberala globalister och konservativa nationalister. Och det var det som till sist avgjorde regeringsfrågan, knappt sex år senare.

I efterhand ser allt så självklart ut:

• Annie Lööf (C), som positionerat sitt parti till höger om Moderaterna i ekonomisk politik, valde till sist att låta kampen mot SD väga tyngre än fighten mot socialdemokratin. Inte ologiskt om man betänker hur många “Reinfeldtmoderater” Centerpartiet vann när moderatledaren Anna Kinberg Batra gläntade på dörren till SD i januari 2017.

• Jan Björklund (L), som lyckades hålla sig kvar som partiledare genom att lova att aldrig medverka till att ge SD politisk makt, kunde inte göra annat än att följa efter.

”Vill inte ge SD mer inflytande”

Christer Nylander, gruppledare för Liberalerna och en av huvudpersonerna i Mari Forssblads och Micke Erikssons mycket sevärda dokumentär, sätter fingret på det redan i första intervjun när han betonar vikten av att stå upp för den liberala samhällsmodellen:

– Vi vill inte att Sverigedemokraterna ska få mer inflytande i svensk politik, säger han.

DÖ var död

När Centerpartiet och Liberalerna byggde sina värderingsvalrörelser på hotet från Sverigedemokraterna, var Moderaterna istället uppfyllda av att visa sina frustrerade väljare att “Reinfeldtdoktrinen”, som senare kom att manifesteras i Decemberöverenskommelsen, var död och begraven. Nu var det “ända in i kaklet” som gällde. Utöver att rädda sitt parti från undergången var det Ulf Kristerssons viktigaste uppdrag när han valdes till partiledare, ett knappt år före valet.

Det var därför han otåligt presenterade sin 3-2-1 lösning när Lööf och Björklund vägrade riskera att ingå i en regering som skulle släppas fram av SD.

Manövern fick centerpartisterna att se rött. Moderatledaren hade ju lovat att aldrig gå fram med en regering där inte alla Allianspartier ingick. För Annie Lööf (C) och hennes närmaste krets blev Kristerssons agerande ett bevis på att deras alliansledare struntade i Alliansen för att blidka sitt parti. Och den M-KD-regering han lanserade blev nu ett hot mot den liberala demokratin.

Visste hur sprickan skulle maximeras

Socialdemokraterna, svenska mästare i politiskt maktspel, visste precis hur de skulle maximera sprickan i Alliansen.

Redan då visade opinionsmätningarna att Centerpartiets väljare föredrog ett samarbete med Socialdemokraterna framför att stödja sig på Sverigedemokraterna. Och det var Centerpartiet som hade de 31 mandat som kunde avgöra regeringsfrågan.

Var självklart enligt Kristersson

Ändå trodde Ulf Kristersson in i det sista att han skulle bli statsminister. För honom var det logiskt. I en riksdag där 60 procent av ledamöterna gått till val på att byta ut Stefan Löfven (S) som statsminister borde det ju vara självklart. Särskilt när C och L både utsåg en moderat talman och röstade bort Löfven som statsminister med stöd av SD.

Men där Ulf Kristersson såg en alliansregering med SD-stöd såg Annie Lööf ”många konstruktiva lösningar” över blockgränsen. Försöket att få S att stödja en alliansregering var dödfött, likaså att locka över Miljöpartiet till Alliansen. För även om språkrören mot förmodan hade sagt ja så hade SD, V och S tryckt rött för den regeringen, alldeles oavsett om statsministerkandidaten hetat Ulf Kristersson eller Annie Lööf.

Stödet hade hög prislapp

Det enda som hade kunnat leda till en annan utgång var om Alliansens liberala partier till sist hade övergett Reinfeldtdoktrinen. Stundtals skymtade en sådan utgång, flera ledande företrädare från båda partierna ville att dramat skulle sluta så. Men i slutändan värderades den kostnaden vara alldeles för hög, både för Annie Lööf och Jan Björklund.

Istället lyckades Stefan Löfven, efter sju talmansrundor, med sitt viktigaste strategiska mål – att spräcka Alliansen.

Men stödet från Centerpartiet hade en högre prislapp än vad Socialdemokraterna hade räknat med. Vid riksdagens högtidliga öppnande, två veckor efter valet, kalkylerade en ledande socialdemokrat med att Lööf och Björklund nog skulle kunna övertalas med lite landsbygdspolitik och jämställdhetssatsningar.

Sitter säkert i Rosenbad

I slutändan fick S istället göra kostsamma eftergifter som kommer att svida i arbetarrörelsens själ under lång tid framöver. Ett högt pris för makten – men att ge upp och gå i opposition var aldrig ett alternativ.

Den långa maktkampen slutade alltså med en regering vars gemensamma projekt är att hålla SD borta från inflytande. En anti-SD- regering där gamla löften fått ge vika för ambitionen att stå på “rätt sida av historien”, som S-strategerna har formulerat det. 

Och så länge den kulturella värderingsskalan dominerar svensk politik och så länge frågan om Sverigedemokraterna fortsätter att splittra borgerligheten så sitter Stefan Löfven säkert i Rosenbad.

”Väljer en annan väg”

Epilogen till höstens regeringsbildning lästes upp i riksdagens kammare den 21 januari, strax innan Stefan Löfven presenterade sina nya statsråd:

– Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg, sa han då.

SVT:s dokumentär Maktkampen sänds i SVT1 onsdag 6 mars klockan 20.00 och i SVT Play.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.