Avfolkningen beror till stor del på att födelsetalen understiger dödstalen, inte att ”flyttlassen går till storstäderna”, som man ibland hör i debatten, påpekar Annika Wallenskog. Den oundvikliga konsekvensen blir en ansträngd välfärd, då färre invånare är med och betalar, säger hon.
– Det blir en väldigt jobbig situation för kommuner som fortsätter tappa invånare.
Statistik från SCB som TT har tagit fram visar att befolkningen i 62 kommuner har minskat under tiotalet (perioden 31 december 2009–1 november 2019). Hos vissa är förändringen marginell, men ett antal kommuner har tappat över tio procent av sin befolkning – att jämföra med extremen Sundbyberg, norr om Stockholm, som har vuxit med 38 procent under samma period.
Små kommuner krymper
Övertorneå i Norrbotten är den kommun som har tappat störst andel av sin befolkning under perioden, 12,4 procent. Sollefteå i Västernorrland är den kommun som tappat flest invånare i reella tal, 1 235 personer.
De krympande kommunerna är i huvudsak kommuner som redan är små, framhåller kulturgeografen Josefina Syssner.
Hon har ägnat en stor del av sin forskning åt att undersöka vad som händer på platser där allt färre människor bor, och där befolkningen blir allt äldre. Hon konstaterar att kommuner har svårt att anpassa sig till den verklighet som en krympande befolkning innebär, ofta med åtstramningar inom äldreomsorg, skola och förvaltningsorganisationer.
– Förändringarna sker gradvis. Man blir successivt färre och färre, medan beslut om besparingar är väldigt abrupt. Eftersom det är en förändring som smyger sig på är det svårt att anpassa sig.
Oavsett hur kommunerna agerar är det en svår trend att vända. Ibland måste man kanske ”leva med läget” att man inte växer, säger Annika Wallenskog på SKR.
– Att man i stället utgår från hur man får så bra välfärd som möjligt för de som bor i kommunen. Då kanske det också snarare handlar om att få folk att bo kvar, inte flytta dit.
Plan A och B
Josefina Syssner brukar dela upp kommunernas anpassning till avfolkningen i en plan A och en plan B. Plan A handlar om att vända trenden, att skapa tillväxt och öka attraktiviteten, något man gärna pratar om med sina medborgare.
– Det uppfattas som positivt. Men alla kommuner som jag har studerat, där har inte plan A hjälpt.
Då återstår plan B – att anpassa verksamheten utifrån en krympande befolkning – vilket är en betydligt svårare sak att diskutera.
– Man pratar gärna om tillväxtproblem, men de reella åtstramningarna är svårt att kommunicera. Jag har också uppfattat att det finns en norm i samhället som bygger på att en kommun som växer är bra, det uppfattas som attraktivt. Därför blir det nästan ett skuldbeläggande av de kommuner som inte gör det, säger Syssner.