– Man ropar, man skriker, man svär. Man bara ska fram, säger den cyklande polisen Krister Drakeklint.

Tillsammans med kollegan Fredrik Hellgren patrullerar han Stockholms cykelbanor där trängseln så här i morgonrusningen är lika stor som bland bilarna. Regelefterlevnaden är det däremot betydligt sämre med.

– Man håller inte rätt hastighet, man kör om på fel sida och rödljuskörningar är vanliga. Men jag upplever att det blivit lite bättre sedan vi började att patrullera, säger Fredrik Hellgren.

Större hänsyn i Amsterdam

För fyra år sedan tyckte Fredrik Hellgren och Krister Drakeklint att det var dags för poliser att börja patrullera på cykel.

Polisledningen nappade på idén och skickade dem till Amsterdam för utbildning. En stad där 50 procent av persontransporterna sker med cykel, att jämföra med bara 10 procent i de svenska storstäderna. Trots det upplever de båda cykelpoliserna ett betydligt tuffare klimat bland de svenska cyklisterna.

– Jämfört med Amsterdam och Köpenhamn är det en väldig skillnad. Det är mogna cykelstäder där man tar mer hänsyn än vad man gör här. I Stockholm verkar många se pendlingscyklandet som en tävling, säger Fredrik Hellgren.

– Stockholm har precis börjat med att anpassa staden till cyklister, säger Krister Drakeklint. Problemet är att man inte hängt med i byggandet av infrastrukturen. Det är för trångt på cykelbanorna och då är det många som kör med vässade armbågar.

Säkra cykelbanor saknas

Runt 30 cyklister omkommer varje år, ofta till följd av stora fordon som svänger höger över cykelbanan och antalet cyklister som skadar sig ökar stadigt.

Både polisen och de cyklister vi pratar med anser att utbyggnaden av säkra cykelbanor gått alldeles för långsamt.

– Det är väldigt dåligt förberett för cyklisterna, säger cyklisten Oskar Wallgren. Om samhället vill att vi ska cykla mer måste det gå att ta sig fram. Staden måste anpassa sig till det ökande antalet cykelpendlare.

– Det finns arga bilister också så jag tycker det är lite överdrivet och säga att det bara är vi cyklister som missköter oss.

Få stannar vid övergångsställe

Men det är lite si och så med regelefterlevnaden. När Fredrik Hellgren och Krister Drakeklint lämnar korsningen noterar jag och fotografen Jerker Nylén mängder av rödljuskörningar. Och att försöka ta sig över ett övergångsställe när det närmar sig cyklister är riskfyllt. Väldigt få stannar, trots att jag som fotgängare har företräde.

– Jag tror att det är många cyklister som inte vet vad som gäller, säger Oskar Wallgren. Många vet inte heller om att man inte får cykla på övergångsställen så någon form av folkbildningskampanj skulle nog inte skada.

– Övergångsställena är ett stort problem, säger Fredrik Hellgren. Många cyklister vill inte stanna när de väl har fått upp farten. Men det är samma regler som gäller för både bilar och cyklar. Bilister stannar i betydligt högre utsträckning.

– Det är nog bara 10 procent som följer de föreskrivna reglerna, säger Milan som cyklat i Stockholm i 47 år. Den stora förändringen jag upplevt under den tiden är antalet. Och att folk tar allt mindre hänsyn. Tyvärr speglar det väl samhället i stort.