Malin var tre år gammal när hennes biologiska mamma insåg att hon inte längre kunde ta hand om sin dotter. Mamman bad sin syster Inga Lill om hjälp, och i maj 1977 fosterhemsplacerades så Malin hos Inga Lill och hennes make Sivert.
– Under hela min uppväxt såg jag Inga Lill som min mamma, Sivert som min pappa, och min biologiska mamma blev mer som en moster. Inga Lill gjorde ingen skillnad på mig och sina biologiska barn, säger Malin.
Tillåts inte adoptera
Tanken på adoption fanns redan tidigt, men Malins biologiska mamma motsatte sig det. Men när coronapandemin slog till väcktes tankarna på nytt, och en ansökan skickades in till Blekinge tingsrätt.
– Malin är inte bara min fosterdotter eller min systerdotter. Hon är min dotter och hennes barn är mina barnbarn och då vill jag ha det på papper innan jag dör, säger Inga Lill.
Men adoptionslagen tillåter inte att Inga Lill adopterar Malin, trots att ingen berörd person motsätter sig och de biologiska föräldrarna är bortgångna sedan flera år.
Måste adoptera gemensamt
När Malin var vuxen separerade Inga Lill och Sivert från varandra. Båda har sedan dess gift om sig – men Malin ses alltjämt som deras gemensamma barn. Men adoptionslagen säger att gifta personer måste adoptera gemensamt, alltså att Inga Lills nye make också måste adoptera Malin.
– Sivert är min pappa och har alltid varit det. Det skulle vara konstigt om jag blev adopterad av mammas nya man, säger Malin.
Beslutet har överklagats, men att det skulle leda till ett annat beslut har de inga större förhoppningar på. Istället hoppas de på en lagändring.
– Lagen är fyrkantig. Den är tänkt för att skydda små barn men den är inte fullständig. Det måste ju finnas fler i vår situation och då måste lagen tolkas om eller ses över, säger Inga Lill.