En tunn, frusen flicka vimsar runt i trafiken mitt i vintern, iklädd ett vitt linne. Samma utmärglade flicka ratar godiset i en butik och försöker istället stjäla några riskakor. Och så den allra sista dagen: på haltande ben plockar hon skräp tillsammans med klasskompisarna i årskurs 2 på den årliga städdagen ”Håll Sverige rent”. I fickan hade Yara en liten leksaksödla som hon tog fram, visade för en lärare och förklarade att det var hennes kompis, hennes skyddsängel. ”Jag vill inte gå hem”, sade Yara. Några timmar senare var hon död. Ihjälslagen hemma av sina egna släktingar. De som skulle ha skyddat henne.

Oron hjälpte inte Yara

Yara är inte enbart en berättelse om mordet på ett helt försvarslöst litet barn, valborgsmässoaftonen 2014. Det är också en berättelse om ett samhälle som brast. För det var många som oroade sig för Yara, utan att det hjälpte henne.

Drygt ett år innan larmades socialtjänsten när Yara hittades ensam i trapphuset, men hennes släktingar, morbror och hans fru, gav förklaringar som godtogs. Lärare reagerade på att hon var mager, men hennes elevjournal tappades bort. Information från en orolig granne skickades vidare från polisen med fax, men blev liggande hos socialen tills det var för sent.

När socialnämndens ordförande i efterhand skulle sammanfatta Yaras öde och alla de instanser som haft chansen att agera, sade hon att allt hade gått fel. 

Räcker inte att hänvisa vidare

Efteråt har det letats syndabockar och människor hängdes ut med nya tragedier som följd. Inte heller det hjälper Yara, eller de barn som i dag har det svårt. Det var ju inte en enskild maska i samhällets skyddsnät, det var ett enda stort hål. Det som däremot hjälper är om var och en av oss, oavsett om vi jobbar som lärare, socionom, polis, snickare eller något helt annat, ser och reagerar när vi misstänker att ett barn far illa. Det räcker inte att hänvisa vidare, tro att andra ska ingripa. Det är inte ”någon annans” ansvar, det är ditt och mitt.

Bilderna är fastetsade på näthinnan

Vi kommer aldrig få svar på varför Yara vanvårdades och misshandlades svårt i flera månader. Jag har aldrig träffat Yara men har ändå bilder på henne fastetsade på näthinnan. Den där gravallvarliga blicken fäst ner i marken. De tunna armarna. Benen som knappt bär. Hur Yara letar efter något att äta i en butik. Barn tar inte riskakor, de tar godis. Hon var hungrig. 

Det är när jag läser polisutredningen om hur hon hade det redan innan mordet, som mitt hjärta går itu. Sjukvården räknade till minst 16 frakturer på hennes lilla livlösa kropp: nya, gamla, några som hade börjat läka. Ett tyst vittnesmål om en tillvaro som kan liknas vid tortyr. Vi kommer heller aldrig få svar på varför hon mördades. Vi kan bara göra allt vi kan för att det inte ska hända något liknande igen.