Allt som på något vis hade någon form av relevans utspelade sig där i centralkapprummet. Det var som att en glaskupa hade sänkts ner över skolan och gjort alla oförmögna att se längre in i framtiden än en termin bort.
Förmågan att känna lukten av osäkerhet
Alla karaktärer fanns där, helt okommenterat, som taget ur en dåligt regisserad high school-film (om det nu finns bra regisserade high school-filmer?), med en om möjligt ännu sämre casting.
Killen man var kär i(fast aldrig hade pratat med), hockeykillarna som gjorde kissbomber i duschen för att välkomna nya personer in i laget, den där balla fotbollstjejen i nian som man drömde om att vara och resten, som likt gamar kring ett dött djur, gav sig på alla som på minsta vis gav tecken på någon form av svaghet.
Många kunde liksom lukta sig till osäkerhet på flera meters håll. Ett uppenbart sätt att överleva som jag inte klandrar någon för. Det var bara så det fungerade.
”Gylle var universums mittpunkt”
Trots det fanns det ingen annan plats på jorden där jag hellre ville vara. Min gamla högstadieskola Gylle var universums mittpunkt för mig och jag tror att en del elever känner likadant kring sin högstadietid idag. Eller så här, jag tror att en del kommer att tänka tillbaka på den tiden på liknande vis. Baserat på egna erfarenheter kan högstadiet ha effekten av att göra människor helt oförmögna att sätta saker i perspektiv.
Återvänder till mitt högstadie
I den här reportageserien åker jag tillbaka till min högstadieskola efter tio år och träffar elever, politiker och andra personer som är viktiga för att skolan ska fungera. Jag tror att Gylle skola är ett bra exempel för att visa hur det är att gå i skolan idag. Inte för att den sticker ut statistiskt med antalet kränkningar eller behöriga lärare utan för att Gylle enligt mig är det stereotypa högstadiet och även Dalarnas största skola. Jag tror att en del kommer att känna igen sig i de ämnen som tas upp i reportagen.
En kombination av tre saker
Idén till den här reportageserien är en kombination av främst tre saker: Den statistik som tydligt pekar på att psykisk ohälsa bland barn ökar i Sverige och att en avgörande faktor är miljön i skolan, att det bara i Borlänges skolor gjorts över 200 rapporter om kränkningar de senaste två terminerna och kanske relationen till min stad Borlänge som under vinterhalvåret med SSAB:s rykande skorstenar har en påtaglig öststatskänsla som jag på något vis förälskat mig i.
Jag hoppas att ni som följer serien kanske kan känna samma sak eller får anledning att reflektera över frågan hur vi alla ska göra för minska kränkningar i skolan och på sikt råda bot på den ökade psykiska ohälsan bland barn i Sverige.