”Jag vill tacka Helena Björkman för att hon hjälpt mig i den sorgeprocess jag just nu går igenom. Efter hennes uttalande på regionala ikväll så behöver jag inte helgen på mig för att samla kraft innan jag går till min närmsta chef med påskriven uppsägningsblankett.
”Hyrsyrror. Omfördela resurser internt. Samverka med grannlänen”. Som jag ser det kunde hon lika gärna ha sagt: ”Jag struntar väl i befintlig personal. Det löser sig ändå”.
Jag är FÖRTVIVLAD. Förtvivlad för att jag just nu befinner mig i en livskris. Mitt arbete som jag älskar utgör ju en stor del av mitt liv. Det lämnar jag nu för en oviss framtid. Jag befinner mig även i en identitetskris. Jag gjorde mitt första pass på ambulans som 19-åring i Bjuråker. På måndag fyller jag 53. Samma dag som jag tänker skriva på uppsägningsblanketten.
Läs också: Därför inför arbetsgivaren jourtid
Jag är LEDSEN. Ledsen för att vår verksamhet mister kompetent personal. Ledsen för att jag måste säga ”hej då” till mina underbara arbetskamrater.
Jag är ARG. Arg för att ledningen, trots starka protester från oss, våra länsbor, oppositionen och facken, omvandlar ett sånt dåligt förslag till ett beslut. Ett beslut som innebär att jag måste vara på jobbet 135 timmar mer per år med samma lön. 135 timmar är nästan en hel månad till. Nej tack, det kan jag inte gå med på!
Jag är FÖRBANNAD. Förbannad för att ledningen inte värnar om våra länsbor och sin lojala och kompetenta personal. Ända från första stund har de kört sitt eget race. De har struntat i våra förslag om att minska övertiden. Övertid som beror på en sådan tydlig orsak... att vi är underbemannade.
Lycka till ni som blir kvar. Kämpa på och försök behåll glädjen i arbetet.”
Monica Andersson
Specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård
Ambulansen Delsbo