Snöfattiga vintrar var skälet till att Bo Holmberg fick ge upp hoppet om Ofärne-backen 2004. I dag har skogen börjat ta tillbaka de anlagda nedfarterna. Foto: SVT

Var tredje skidbacke har försvunnit: ”Det gick åt pipan”

Uppdaterad
Publicerad

Intresset för att åka slalom har hållit i sig ända sedan Ingemar Stenmarks storhetstid i slutet av 1970-talet, men antalet skidanläggningar har minskat med en tredjedel. I Gävleborg håller naturen på att ta tillbaka de backar som inte hade råd att investera i snökanoner.

Några mil väster om Hudiksvall får man anstränga sig för att se spåren efter skidbackarna på berget i Ofärne, skogen har börjat ta tillbaka de anlagda nedfarterna. Bo Holmberg som var den siste att driva anläggningen pulsar i snön fram till ett betongfundament.

– Det här är det första fundamentet till den första liftstolpen, sen finns det 10-15 till uppöver, berättar han.

Försvunna skidbackar

1999 köpte han Ofärnebacken av Hudiksvalls kommun för tio kronor, tanken var att skidgäster skulle finansiera bygget av en golfbana, i skidbacken. Om det gick att bedriva verksamhet året runt skulle det bli lönsamt, trodde Bo Holmberg, men snön uteblev och därmed också pengarna.

– Det gick åt pipan så småningom. Vi körde 2000-2001 men sen vart det några magra vintrar där vi bara kunde köra stora backen några helger. Det blev ingen kontinuitet, folk ledsnade. Så då insåg jag att det var lika bra att begära i konkurs innan man kör det alldeles i botten, säger Bo Holmberg.

Norrlandsporten och Ofärne försvann

2004 stängde Ofärne-backen för gott. Några år tidigare, 2001, hade Norrlandsporten längs väg 83 mellan Tönnebro och Bollnäs gått samma öde till mötes. Erik ”Lubbe” Persson gick i konkurs flera gånger under årens lopp men till slut gav han upp.

– Det fanns bra år men de allra flesta hade alldeles för kort säsong för att få någon ordning på det. Just Norrlandsporten ligger nära kusten också så det är lite sämre förutsättningar än anläggningar som ligger längre in i landet, säger Erik ”Lubbe” Persson.

På väggen till liftstationen hänger pistkartan över Norrlandsporten kvar. Foto: Markus Dahlberg/SVT

Vad hade krävts för att få fart på anläggningen?

– Förutom riktiga vintrar, jättemycket pengar, säger Erik ”Lubbe” Persson.

Lika i Europa och Nordamerika

Enligt Slao, Svenska skidanläggningars organisation, har milda vintrar blivit problematiskt, särskilt för mindre anläggningar. Mellan åren 1987 och 2017 har omkring hundra av deras medlemmar, det vill säga skidanläggningar, försvunnit. Det motsvarar en tredjedel.

– En anledning är att anläggningar har slagits ihop, men i slutet av 1980-talet så var det ett par vintrar utan snö som slog ut ett antal anläggningar. Framförallt är det de som inte har något snöläggningssystem som har svårt att få någon ekonomi och stabilitet i sin veksamhet. Så ser det ut i övriga Europa och Nordamerika, säger Titti Rodling, vd för Slao.

Från Slao:s håll är man bekymrad över att mindre, ofta stadsnära anläggningar har det tufft.

– Vi har ett viktigt jobb att göra för att få barn och nya svenskar att testa skid- och snowboardåkning och då är de mindre anläggningarna viktiga, säger Titti Rodling.

”Det krävs mer”

Bo Holmberg blickar upp mot toppen av Ofärne-backen som har en fallhöjd på 225 meter vilket är relativt högt, men han tror inte att ett system för att säkerställa snötillgången hade räckt för en anläggning i Ofärnes storlek.

– Det krävs mer, du ska ha hopp och puckelpistar och hela köret. Det hade vi inte riktigt grepp om. Vi pistade vår backe och hoppades att folk skulle vara nöjda men det konceptet räckte inte, säger Bo Holmberg.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Försvunna skidbackar

Mer i ämnet