Men läkarna hade inte räknat med Anitas envisa tävlingssinne.

– Läkarnas prognoser såg inte så goda ut. De trodde aldrig att jag skulle göra någonting utan att det var mitt öde var att sitta i rullstol resten av livet, säger Anita Johnsson.

För 22 år sedan låg hon blick stilla i sängen och kunde varken röra eller känna kroppen nedanför axlarna. För drygt två veckor sen tågade hon in på Olympiastadion i London.

– De tror inte det är sant, det ska inte vara möjligt, men det är det.

Vägen tillbaka upp på hästryggen har varit väldigt lång. Hon har fortfarande ingen känsel och svårt med balansen. Men med en vilja av stål har hon fått tillbaka rörelserna genom att kontrollera sina spasmer.

– Det är en okänsla att förklara. Jag tittar mellan hästens öron för att se om jag sitter rätt i sadeln och så har jag specialsydda tyglar. Jag har tränat mycket.

I fem år har Anita tillhört det svenska landslaget i dressyr och tränat nästan varje dag. Att till slut komma till Paralympics och tävla inför 10 000 åskådare var en överväldigande känsla.

– Det har varit enormt stort. Det är större än man någonsin kunnat föreställa sig och man fattar väl inte riktigt än, det tar nog tid att smälta alla intryck.

Hon åkte med förhoppning om medalj men det blev bara en niondeplats.

– Man hade ju önskat mer, men samtidigt ger det en sporre och när man är tävlingsmänniska då vill man mer och statsar mer.

Anitas funktionshinder bedöms tillhöra den grövsta graden, och hon tävlar därför bara i skritt. Men hemma rider hon på alla sätt – allra helst i skogen.

– Grejen för mig är för det första att få vara med hästar och för det andra att kunna manövrera dessa 600 kilo, bara det är en känsla i sig. Och så ger det mig daglig träning.

– Nästa mål är paralympics i Rio.

Blir det medalj då?

– Ja, det ska det bli. Absolut.