Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

  • Viktigt meddelande:

    Brand i industribyggnad i Umeå. Allmänheten uppmanas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation Läs mer

”Det finaste som hänt mig”

Han var en av de apatiska flyktingbarnen. När familjen fick utvisningsbeskedet föll Lirim Januzis värld samman. I två år ägnade han livet åt att ligga på sin säng och vara rädd. Vändningen kom för ett år sedan.

Lirim Januzi sitter vid skolbänken och lyssnar på läraren. Ämnet för dagens samhällslektion är hushållsekonomi. Men i två år var hans plats vid skolbänken tom.

– Sedan den första dagen jag kom till Sverige har jag gått igenom en tuff tid. När det började gå bra för mig och jag började vänja mig vid Sverige fick vi beskedet. Det gjorde att familjen mådde dåligt, jag mådde dåligt, berättar Lirim Januzu.

Blev djupt deprimerad

Familjen Januzi kom till Sverige från Kosovo för ungefär sex år sedan. När Lirim gick i sjätte klass kom beskedet att de inte fick stanna i Sverige. Då rasade hela hans värld.

– Jag ville verkligen stanna kvar här, säger Lirim Januzi.

Utvisningsbeskedet blev starten till en djup depression och han blev ett av de apatiska flyktingbarnen.

– Allt stannade, jag ville ingenting. Jag ville bara vara hemma i min ensamhet. Jag ville inte tänka på någonting, bara ligga i min säng. Min säng var min bästa vän då.

Lirim berättar hur han levde med en ständig rädsla.

– Jag var rädd för allting, jag var hela tiden rädd att någonting skulle hända mig.

Även små saker som han stötte på blev han rädd för. Som den gången när han blev stoppad av polisen för att han cyklade utan cykelhjälm. Han blev livrädd, minns han.

Men han var också rädd för att återvända till Kosovo.

”Började tänka framåt”

Åren passerade mestadels i sängen. Några besök på sjukhus och sen tillbaka till sängen igen. Och han var inte ensam, hela familjen mådde dåligt. Så levde Lirim under två år. Men till slut fick Lirim uppehållstillstånd och hittade sakta tillbaka till skolan.

– Jag kände att jag blev bättre. Jag började tänka framåt, vad som kunde hända om jag inte gick i skolan. Jag gillar att kämpa. Och jag fick press på mig från rektorn, lärarna och många i skolan.

Till en början gick Lirim bara några timmar i taget i skolan. Succesivt ökade han närvaron och kämpade på för att komma ikapp.

– Det svåraste i början var att hålla koncentrationen. Men lärarna var på mig hela tiden, att jag skulle göra uppgifter och inte bara sitta där.

Orkade inte gå i trappor

Rektorn på Seminarieskolan, Fredrik Vigre, berättar hur det var första dagen som Lirim kom tillbaka till skolan. Då var det med nöd och näppe han orkade gå upp till tredje våningen rent fysiskt.

– Det svåraste för oss var nog att ställa kraven på Lirim i början. Men kraven har lett till att Lirim idag studerar extra tre timmar, två gånger i veckan för att komma ikapp.

”Drömmen ska inte falla”

Nyligen delade Landskrona kommun ut stipendier till  25 elever från Landskronas skolor för deras extra ordinära insatser i skolan. Lirim var en av dem.

– Det är det finaste som hänt mig faktiskt, säger Lirim Januzi.

På ett år har han kommit en lång väg i skolarbetet. Har har fått godkänt i alla ämnen utom matematik. Men Lirim har bestämt att han ska klara det. För han vill bli en filmstjärna, även om det är en tuff dröm så vill han uppnå den.

– Jag känner mig stolt över att jag gjort så många framsteg. Om jag inte tänker framåt, om jag inte sköter skolan, så kommer jag inte uppnå min dröm. Drömmen ska inte falla, jag ska följa den.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer