Larmet kom vid halv fem på lördagseftermiddagen: en person hade skadat knät illa under en vandring i området kring Sylarna i västjämtland. Nu satt han och hans vän fast i terrängen utan en chans att ta sig fram för egen maskin.

– Vi hade framförallt tankarna på kylan, säger Linda Svedberg, som var insatsledare.

– Temperaturen ligger runt nollan, det ligger snö högre upp, och det blir blåsigt ju högre upp man kommer vilket ger en kyleffekt. De personerna vi undsatte var klädda för en dagstur och inte för att sitta stilla någon längre stund.

Sju timmar på fyrhjuling

Från början var förhoppningen att kunna undsätta de båda vandrarna med helikopter, men det satte väderleken stopp för. Istället blev det fyrhjuling som gällde för de fem fjällräddarna. Linda har varit fjällräddare sedan 2011 och förstod att det skulle bli en tidskrävande insats.

– Från det att de larmade tog det sju timmar innan vi var på plats. Då var det ändå en akututryckning där vi kör så fort vi bara kan. Men det är en framkörning i mörker på närmare tre mil i en till stora delar svår terräng. Det är väldigt krävande att köra fyrhjulingar ute i terrängen och går långsamt framåt. Mörkret gör att vi ser i princip ingenting och vi måste hitta vägar runt raviner och bäckar.

”Ett härligt mottagande”

Extra krångligt blev det ungefär en mil in i insatsen när ett av gruppens fordon havererade, och först vid ett-tiden på natten får de båda nedkylda vandrarna äntligen syn på fjällräddarnas strålkastare i mörkret.

Hur reagerade de då?

– Det är det som är så tacksamt med att vara fjällräddare: man får alltid ett härligt mottagande, skrattar Linda.

När Lindas grupp nått fram till de båda männen var prio ett torra kläder, mat och varm dryck samt att stabilisera skadan. Sedan beslutade man att fortsätta ner mot Sylarnas fjällstation. Den sex kilometer långa färden dit tog gruppen mellan fyra och fem timmar eftersom man inte ville riskera att förvärra skadan.

– Stationen visste att vi var på ingång och hade gjort i ordning matlådor åt oss. Vid halv sju-tiden gick vi och la oss och sov i ett par timmar, berättar Linda.

Fortfarande ingen helikopter

Tyvärr var det fortfarande för dåligt väder för en helikopterfärd när de vaknade, så man beslöt sig för att ta markvägen ner till Storulvåns fjällstation, dit det går att köra bil. Vid tretiden på eftermiddagen kunde den skadade så äntligen läggas in i en sjuktaxi och köras till sjukhus.

– Det är alltid en stor lättnad. Det är ju vårt uppdrag att transportera skadade människor till vård, och kan vi göra det har vi lyckats med vårt uppdrag, säger Linda.

”Jag är jättestolt”

Vid det laget hade hon och hennes grupp varit igång i nästan 24-timmar – och då återstod hemfärden samt att ta hand om utrustningen. När SVT pratar med henne har klockan hunnit passera sju på söndagskvällen och sängen hägrar.

– Nu är jag ganska trött, ha ha! Hela gruppen har gjort ett fantastiskt jobb och jag är jättestolt. I gruppen har vi en stark vilja och en gemenskap som föder ett otroligt samarbete där alla kuggar är lika viktiga. Det känns alltid jättebra kunna hjälpa människor.