Det finns händelser som man helt enkelt aldrig glömmer hur man blev medveten om dem. Det kan till exempel röra sig om mord på framstående personer som John F Kennedy, Olof Palme eller John Lennon.

De här händelserna är så omvälvande att verkligheten liksom blir en annan efter man nåtts av beskedet.

Under 60-talets allmänna optimism och framgångsvåg var månlandningarna kronan på verket. I det decennium där ingenting tycktes omöjligt var det lätt hänt att inte riktigt inse vilken enastående bedrift Apolloprojektet var.

Vissa tyckte att månen blivit mindre trolsk och fantasieggande, när folk traskat omkring där uppe. Men som så ofta var det resan som var mödan värd. Och kanske var det först genom senare tiders konspirationsteorier som vi på något sätt fick bekräftat vilken bedrift det var och varför verkligheten sedan blev en annan.

Med en datorkraft som låg i nivå med den i en ordinär tvättmaskin i dag, lyckades astronauterna navigera till en annan himlakropp. För att citera Hasse Alfredson: Det är vad jag kallar en resa ...

Vi gav oss ut för att fråga några personer om vad de i dag minns av månlandningen. Och kan man tänka sig. Utanför en butik stötte vi på Gunnar. Han är släkt med Buzz Aldrin, som blev tvåa med att tassa runt bland månens kratrar

– Min farfar och Aldrins farfar var bröder, berättar han

I klippet här intill kan ni höra Gunnar och några till om mänsklighetens hittills längsta resa.