Han fick bollen snett bakifrån, från höger. Det såg plötsligt ut som om Jamie Hopcutt inte hade en motspelare närmare än 20 meter ifrån sig. Så han började driva bollen mot Galatasarays mål.
Förvånansvärt oattackerad tog han sig in i straffområdet. Hela mitt inre skrek: skjut… skjut… SKJUT…! Men Hopcutt höll i bollen. Han drev lite lätt åt vänster. Försvararna hängde med för att täcka ut honom. Men så drog han plötsligt åt höger.
Galatasarays mittbackar blev så överrumplade att de nästan sprang ihop med varandra. Hopcutt tog ytterligare några steg och rullade sedan in bollen vid bortre stolpen.
För stort att ta in
Jamie Hopcutt hade gjort sitt viktigaste mål i livet och det på en målvakt som värderades högre än hela hemmalagets trupp. ÖFK hade tagit sin dittills i särklass största skalp.
På något märkligt sätt kunde jag inte riktigt ta till mig det jag sett. Det var liksom för stort. Som jämtländsk fotbollsveteran så vet man med säkerhet bara en sak – förr eller senare kommer det ändå att gå åt helvete.
När returmatchen skulle spelas i Istanbul var uppståndelsen kolossal. Kommunen kände att det var säkrast att flytta den utlovade storbildsvisningen till skidstadion, 8.000 åskådare kom och samtidigt drog riksintresset iväg till närmast bibliska proportioner.
Själv fick jag göra sex olika live-inhopp i tv uppe från stadion. Det allt igenom förnämliga programmet ”Sverige i dag” lyckades till och med lirka ur mig ett tips:
– Galatasaray vinner med 4-0, konstaterade jag sakkunnigt.
Türk Telekom Arena i Istanbul har en alldeles speciell välkomstfras: ”Welcome to hell”. Gissningsvis skulle ÖFK:arna likt tjuren Ferdinand knappt våga sig ut i strålkastarljuset.
Men, just där och då vill jag nog påstå att det inte saknade betydelse att laget redan klarat av att dansa Svansjön inför betalande publik. De var helt enkelt stencoola. När Brwa Nouri gav ÖFK ledningen på straff, så var Galatasaray tvunget att göra fyra mål.
En historisk milstolpe
Matchen slutade 1-1. Vi hade fått uppleva en milstolpe i den jämtländska idrottshistorien. Jag skulle nästan vilja tala om ett stycke samtidshistoria, för i ett trollslag blev ÖFK en angelägenhet för länsbor utanför fotbollens och idrottens insuttna sfär.
I den här vevan var jag på sjukhuset för att operera en axel. Mitt under pågående ingrepp tittade sköterskan på mig och sa:
– Vet du hur det är med Ghoddos fot?
När jag redogjort för vad jag kände till om Saman Ghoddos skadade fot iklädde hon sig på nytt yrkesrollen:
– Ja ja, men det ska väl bara vara att lokalbedöva!
Jag kunde inte göra annat än att instämma i den medicinska bedömningen.
I nästa omgång avfärdades luxemburgska Fola Esch. Om det finns i ärlighetens namn inte mycket att berätta.
Men om ÖFK skulle ta sig in i det riktiga Europas League, i gruppspelet, så gällde det att slå ut det inte obekanta, grekiska PAOK.
Första matchen i Thessaloniki slutade 3-1 till grekerna. Alla som var vid sina sunda vätskor konstaterade nyktert att det fantastiska äventyret nu nått sin slutstation. Men herregud, det var väl ändå enastående vackert det som skett. ÖFK hade ju trots allt gjort ett mål på bortaplan.
PAOK skulle bara slå en sista gastkramande frispark
Hemma på Jämtkraft Arena gjorde Saman Ghoddos i rask följd två mål i andra halvlek. Och 2-0 skulle ju, hör och häpna, räcka för avancemang. Matchklockan hade passerat 90 minuter. PAOK anföll på sin högerkant.
Hosam Aiesh drog omkull en motståndare – som det verkade, närmast som en säkerhetsåtgärd. Matchen var egentligen över, PAOK skulle bara slå en sista gastkramande frispark. Om de nu reducerade på övertid så innebar det att grekerna gick vidare.
När det gick upp för publiken, frös hela arenan i en hastig och okontrollerad inandning. Frisparken slogs. Bollen seglade mot ÖFK:s bortre stolpe, där en PAOK-spelare nådde den med en perfekt nick.
Den luttrade fotbollsveteranen inom mig hann tänka ”jaha, typiskt.” Men där kom målvakten Aly Keita. Han slängde sig inte. Han hoppade inte. Han utförde ett mellanting mellan att studsa och flaxa och han nådde bollen strax innan han själv kraschlandade in i stolpen. Publiken hamnar i extas när slutsignalen går.
Räddningen var värd 25 miljoner
Det är inte helt lätt att prissätta till exempel Jamie Hopcutts enastående mål mot Galatasaray. Keitas PAOK-räddning kan däremot värderas på öret. Den var värd 25 miljoner för klubben, varken mer eller mindre. Så mycket gav en plats i gruppspelet.
Parallellt med Europaäventyret noterade jag några saker som ett annat år skulle ha framstått som rent bisarra. ÖFK ställde vad som lite raljant skulle kunna betecknas som B-laget på benen när Djurgården stod för motståndet hemma. Tio av elva spelare byttes ut från föregående match – och ÖFK vann.
Allsvenskan blev en avslagen reservlagsserie
Sedan kom AIK på besök. Det var helt enkelt en toppmatch i Allsvenskan, men publiken kändes helt likgiltig. Landets högsta serie hade förvandlats till en avslagen reservlagsserie, tycktes det som. Hur kunde det bli så här?
Jag minns när Allsvenskan var något alldeles ouppnåeligt. Ett himmelrike bakom en pärleport med sjutillhållarlås. Det var ju faktiskt bara för ett par år sedan.
Varje gång tippade jag 4-0-förlust
Så kom gruppspelet. Jag fortsatte med mina live-inhopp i riks-tv. Varje gång tippade jag att ÖFK skulle förlora med 4-0. Man vill ju inte ändra på ett vinnande koncept. Jag hann förresten emellan med att även tippa att Sverige skulle förlora mot Italien, med 4-0. Nåväl.
Från gruppspelet minns vi Alhaji Geros sanslösa vänsterkanon i krysset borta mot Zorja Luhansk, den fullständigt overkliga utspelningen av Athletic Bilbao i första halvlek på Jämtkraft Arena, och så Berlin då. Bortamatchen där 2.300 personer åkte ned för att se folkhemshjältarna säkra en plats i 16-delsfinalen.
Och tänka sig – de klarade det och nu väntar Arsenal. Ett jämtländskt fotbollslag ska alltså möta självaste The Gunners i en tävlingsmatch. Vad säger man?
Själv tippar jag i alla fall på torsk med 4-0.