– Det var knäpptyst när vi kom fram till olycksplatsen. Själva urspårningen var liksom över och vi hade väldigt vaga begrepp om vad det var som vi ryckt ut på, berättar Carina Åslund.
Hon var nybliven deltidsbrandman den här stekheta fredagseftermiddagen, och hon tillhörde de första som anlände till olycksplatsen. Tågföraren hade klarat sig bra, det kunde snabbt konstateras.
Direkt dödlig gas
Vid olyckor med godståg ingår i rutinerna att snabbt bilda sig en uppfattning om vad som finns i lasten. Det visade sig vara kemikalier – och inte vilka kemikalier som helst.
– Ett ämne fick vi klart för oss var helt doftlöst och om man andades in gasen så dog man direkt, berättar Jan-Erik Karlsson, som i dag är stationsansvarig för räddningstjänsten i Hammarstrand. 1997 var han vanlig brandman.
TV: Så gick jätteinsatsen vid olyckan till
Pådragets omfattning accelererade till en aldrig tidigare skådad omfattning här i länet. Länsstyrelsen gick in och övertog det yttersta befälet för räddningsaktionen. Brandkårer från hela Mellannorrland kallades in för att bistå, sammanlagt handlade det om ett 20-tal olika brandkårer.
Containrar från Sundsvall
Man insåg snabbt att det krävdes skyddsutrustning i en mängd som inte fanns att uppbåda på närmare håll än Stockholm. Från hamnen i Sundsvall rekvirerades specialcontainrar som användes till att tömma vagnarna innan de kunde bärgas.
När bärgningsarbetet gick in i sin mest kritiska fas måste ett område på fem kilometers radie evakueras. Och här dög det liksom inte att skicka ut lappar till alla berörda hushåll utan polisen var tvungen att kontrollera alla upptänkliga bostäder och tillhåll för att försäkra sig om att de var tömda.
– Jag minns att det blev lite dramatik med en lantbrukare. Han ville inte lämna sin djur ensamma under evakueringen. Men det löste sig till slut, förklarar Stephen Jerand som då var länspolismästare.
Gemensam stab
Efter en vecka kunde de kapsejsade vagnarna lyftas undan och alla kunde pusta ut. Slutsatsen blev att olyckan berodde på en så kallad solkurva som i sin tur förvärrats av ett inte tillräckligt omsorgsfullt underhåll.
Stephen Jerand menar att pådraget i Kälarne fick en klar konsekvens:
– Vi hade aldrig jobbat i gemensam stab tidigare, men här tvingades polis, räddningstjänst och alla andra att organisera sig ihop.
– Det är faktiskt så att det som hände i Kälarne 1997 var grunden till det som skulle bli Trygghetens hus, där alla blåljusmyndigheter finns under samma tak.