Fler borde veta mer om en av våra vanligaste cancerformer – att behandlingen sätts in tidigt har stor betydelse för överlevnaden i tarmcancer.
Medan bröstcancern har rosa bandet och prostatacancern det blå, så har Christer Stéens sjukdom en tarmcancermånad – mars. Men vem har hört talas om den?
Screening dröjer
– Det talas ju så mycket om regionala skillnader inom vården, men de är marginella jämfört med ojämlikheten mellan olika tumörsjukdomar, säger onkologiprofessor Maria Albertsson, överläkare vid Linköpings universitetssjukhus.
Allra allvarligast ser hon på att allmän screening inte införts för tarmcancer, trots att Socialstyrelsen slagit fast att 300 liv om året skulle kunna räddas genom screening.
Hos Christer Stéen upptäcktes sjukdomen när han var 51 år, tack vare att han var blodgivare. Personalen på blodcentralen reagerade på hans dåliga blodvärden och på att de vara så svåra att få upp.
Massivt återfall
Under de tolv år som gått sedan dess har han både hunnit friskförklaras och sedan fått ett massivt återfall. I den svåraste stunden fick han höra av läkaren att ”vi ska göra det så bra som möjligt för dig den sista tiden”.
– Det fick man rätt i ansiktet. Det var en riktig kris.
I dag, efter många operationer och cellgiftsbehandlingar, är livet som det ska igen. Christer Stéen jobbar som VVS-montör och ägnar en stor del av fritiden åt motorcykelturer med sin fru Marie. Varje halvår går han på kontroll och just i väntan på röntgensvaret återkommer rädslan.
– När man väntar på beskedet blir man påmind. Då blir jag nästan irriterad på mig själv för att jag inte är mer tacksam för att jag kan gå till jobbet varje dag, säger han.
Från ax till limpa
Tarmcancer är underprioriterat från ax till limpa, hävdar Maria Albertsson och jämför med bröstcancer:
– Screening, tumörtestning, anslagsfördelning, antal aktiva behandlingslinjer – det finns inte en enda av de här parametrarna där det är likriktat.
I slutänden påverkar detta överlevnadschanserna, understryker hon och påminner om att tarmcancer är en folksjukdom, den tredje vanligaste cancerformen efter bröst- och prostatacancer.
– Det här är ett folkhälsoproblem, därför är det väldigt naturligt att man jämför dem – hur man screenar dem, hur man behandlar dem, hur mycket resurser de får. Det tycker jag borde vara självklart.